Så arbetar hjärnan när vi väljer att hjälpa andra i fara
Hur beslutar sig människor för att hjälpa eller inte hjälpa andra som befinner sig i fara? Nu visar forskare vid Karolinska Institutet att samma system i hjärnan som gör att vi själva kan undvika fara, aktiveras även vid osjälviska hjälpbeteenden riktade mot andra. Resultaten publiceras i den vetenskapliga tidskriften eLife.
Andreas Olsson, professor vid institutionen för klinisk neurovetenskap, Karolinska Institutet. Foto: Ulf Sirborn.
– Våra fynd tyder på att hjärnans försvarssystem spelar en större roll i människans hjälpbeteende än man tidigare har förstått. Resultaten motsäger den vanliga föreställningen att vi behöver dämpa vårt eget rädslosystem för att hjälpa andra som befinner sig i fara, säger Andreas Olsson, professor vid institutionen för klinisk neurovetenskap, Karolinska Institutet, och studiens sisteförfattare.
Förmågan till medkänsla för en annan persons nöd har länge ansetts vara drivkraften när människor hjälper andra. Men när vi bestämmer oss för att hjälpa någon som är i fara måste vi ta hänsyn inte bara till den andra personens nöd utan också till risken det kan innebära för oss själva att hjälpa – till exempel att rusa in i en brinnande byggnad för att rädda den som blivit kvar eller hjälpa någon som ramlat ned på en tågräls.
Studier på andra djur tyder på att hjärnans försvarssystem är viktiga för att hjälpa andra, men ytterst lite är känt om hur dessa processer fungerar hos människor. Det har nu forskarna från Karolinska Institutet undersökt närmare.
I studien fick 49 friska forskningsdeltagare uppgiften att besluta om de ville hjälpa en annan, okänd person att undvika obehag i form av en mild elektrisk stöt. Men om de hjälpte personen löpte de själva risk att utsättas för en stöt. Den okände personen var synlig för deltagaren via video. Under uppgiften avbildades aktiviteten i deltagarnas hjärnor med så kallad fMRI-kamera.
Deltagarna fick också veta hur snart stöten skulle komma, så att forskarna kunde mäta deras reaktioner på hotets närhet.
– Resultaten visar att de system i hjärnan som gör det möjligt för människor att undvika fara, också är inblandade i den här typen av osjälviska hjälpbeteenden riktade mot andra, okända, individer. Vi ser bland annat att en evolutionärt gammal del av hjärnan, amygdala, som är nödvändig för basala försvarsbeteenden, kopplas med viljan att hjälpa andra, säger Joana Vieira, forskare anknuten till institutionen för klinisk neurovetenskap vid Karolinska Institutet och studiens försteförfattare,
Forskarna såg att styrkan med vilken amygdala och området insula i hjärnan representerade hotet mot den egna personen – inte den andres nöd – kunde förutsäga om personen skulle hjälpa eller inte. Andra delar av hjärnan som kan kopplas till kognitiva funktioner visade sig inte vara associerade med hjälpbeteende när det finns ett omedelbart hot i närheten.
– Nu försöker vi förstå hur de här hjälpbeteendena påverkas när andra människor finns i närheten och hur dessa åskådare lär sig av situationen. Vi är intresserade av att förstå hur rädslor och värderingar av beteenden som moraliska eller omoraliska, sprids mellan människor genom inlärningsprocesser, säger Andreas Olsson.
Forskningen har finansierats av Vetenskapsrådet och Knut och Alice Wallenbergs Stiftelse (anslaget Wallenberg Academy Fellow till Andreas Olsson). Forskarna uppger inga potentiella intressekonflikter.
Publikation: ”Neural defensive circuits underlie helping under threat in humans”, Joana B. Vieira och Andreas Olsson. eLife, online 25 oktober 2022, doi: 10.7554/eLife.78162.
