PEROXIREDOXIN förlänger livet genom att guida chaperoner till skadade proteiner
PEROXIREDOXIN förlänger livet genom att guida chaperoner till skadade proteiner
Ny forskning från Göteborgs universitet har ökat kunskapen om hur celler åldras. Studierna kan få betydelse för förståelsen för uppkomsten av sjukdomar som Alzheimers och Parkinsons sjukdom. Denna spännande cellforskning beskrivs här av Sarah Hanzén, doktorand, Institutionen för kemi och molekylärbiologi och Katarina Vielfort, PhD och forskare, Institutionen för biomedicin, båda vid Göteborgs universitet.
Åldrande karaktäriseras av en gradvis försämring av kroppens funktioner som yttrar sig i allt ifrån rynkor och grått hår till nedsatt effektivitet hos olika organsystem och minskad förmåga att motstå sjukdomar. I kroppens celler uppstår det konstant skador av olika slag, vilka kontinuerligt måste repareras. Att kroppen åldras hänger bland annat samman med att effektiviteten hos cellens reparationssystem minskar med tiden, vilket leder till en ansamling av skador som slutligen gör att cellen förlorar sin funktion och dör. Studier på senare år framhåller ett antal faktorer som parallellt påverkar cellulärt åldrande; detta inkluderar nedsatt funktion hos organeller såsom mitokondrier och vakuoler/lysosomer, toxiska DNA-strukturer och skadade/aggregerade proteiner.
ICKE-FUNKTIONELLA PROTEINER KAN AGGREGERA
Ett protein består av en kedja med aminosyror som har veckats ihop i en tredimensionell struktur. Denna struktur, det vill säga proteinets nativa form, är helt avgörande för proteinets funktion. Proteiner som förlorat sin nativa form är ofunktionella och tenderar att klumpa ihop sig och bilda så kallade proteinaggregat. Proteinaggregat kan interagera med olika komponenter i cellen och på så sätt störa olika cellulära processer, vilket kan vara förödande för cellen. Proteinaggregat ackumuleras med ålder i flertalet modellorganismer och har kopplats till flera sjukdomar som påverkar nervsystemet, till exempel Alzheimers, Parkinsons sjukdom och Huntingtons sjukdom. Det finns olika typer av faktorer som kan ge upphov till proteinskador, exempelvis värme, pH-ändringar och reaktiva oxidanter. Väteperoxid (H2O2), som är en biprodukt från cellens syreomsättningsprocesser, är en instabil molekyl som oxiderar olika makromolekyler i cellen såsom DNA och proteiner. I vissa fall är proteinoxidering nödvändigt för proteinets struktur och funktion, men oftast förstör oxideringen proteinets struktur och bidrar till dess aggregering. Både väteperoxid och oxidativt modifierade proteiner har setts öka med ålder.
