Rullstolsrugby – riskfyllt eller stärkande?
Svaga armar och ben behöver inte vara ett hinder för en actionfylld tillvaro. Rullstolsrugby är en snabb och strategisk paralympisk idrott som ser rolig men farlig ut. Vad säger den vetenskapliga litteraturen om risk-/nyttoförhållandet?
Rullstolsrugby är en paralympisk idrott för personer med funktionsnedsättning i både armar och ben. Det är en av mycket få idrotter som spelas mixat avseende kön. Ursprungligen var det bara personer med cervikal ryggmärgsskada som spelade rullstolsrugby, men numera deltar också personer med t.ex. cerebral pares, dysmeli, amputationer och neuromuskulära sjukdomar som Charcot-Marie-Tooth. Full funktion i övre extremiteter diskvalificerar från sporten. Sex olika typer av funktionsnedsättning inkluderas: nedsatt muskelstyrka, avsaknad av (del av) extremitet, inskränkt passivt rörelseomfång, hypertonus, ataxi eller atetos. Deltagarna genomgår en internationellt standardiserad klassifikation för att kunna tävla, där 0,5 innebär lägst och 3,5 högst funktionsnivå. Ett lag har fyra personer på planen med totalt 8,0 poäng. Varje kvinnlig spelare i laget innebär ett tillägg till totalpoängen om 0,5-1 poäng beroende på om hon har låg eller hög klassifikation. Matcher spelas på basketplan med parkettgolv, 4 x 8 minuter effektiv tid.
Från Murderball till Paralympics
Eftersom det är den enda sommarparasporten där tacklingar är tillåtna kan den upplevas som aggressiv och därför kallades den för ”murderball” när den uppfanns i Kanada 1977. Kanske är det också därför som det är en av de mest publikvänliga parasporterna – det är mycket action på planen, samtidigt som spelförståelse och strategier är avgörande. Rugbyrullstolarna är tillverkade av aluminium och har låg tyngdpunkt samt andra egenskaper som skyddar spelaren. Det är vanligt att spelare faller i samband med tacklingar. I en videoanalys av de 36 matcherna från Paralympics 2016 och 2020 noterades 200 fall.
Sverige har en stolt tradition inom rullstolsrugby efter sportens introduktion här 1993. Det svenska landslaget deltog i Paralympics 1996, 2000, 2012 och 2016 och vann EM-guld 1997, 1999, 2011 och 2013. Det pågår ständig rekrytering av nya rullstolsrugbyspelare i Sverige och då är det naturligt att se vad den vetenskapliga litteraturen har att säga om eventuella risker och fördelar med rullstolsrugbyn.
Litteratursökning
En sökning i PubMed den 1 januari 2025, med söksträngen ”wheelchair rugby” gav 144 träffar mellan 1997 och 2024. Vid genomläsning av samtliga titlar gjordes ett urval med fokus på skaderisk, olika aspekter av hälsa samt upplevd livskvalitet. Av dessa granskades abstracts och relaterade artiklar. Ett urval av 34 för syftet relevanta artiklar laddades ner i sin helhet och 30 inkluderades i resultatet.
Population
Åldern på rullstolsrugbyspelarna varierade mellan 19 och 61 i de få av översiktens inkluderade studier som rapporterade åldersintervall. Medelåldern inom rullstolsrugbyn var 32,8 ± 6,4 år i de fem Paralympics 2004-2020.3 Sverige hade högst medelålder (39,7 ± 9,3 år) av alla lag över dessa fem Paralympics vid tävlingarna i Rio 2016. Andelen män är i överväldigande majoritet. Antalet kvinnor var 0 st i Paralympics 2004 och 2008, 1 st 2012, 2 st 2016, 4 st 2020 och 8 st 2024.
Skaderisk
I en översiktsartikel från 2000 betraktades rullstolsrugby tillsammans med fem andra sommarparasporter (cykling, ridning, judo, fotboll och rullstolsbasket) som högrisksporter vad gäller skaderisk, baserat på data från Paralympics 1976-1996.5 Författarna skriver att kollisioner vanligen sker i relativt låg hastighet och att de inte resulterar i några svåra skador.
Enligt en litteraturöversikt som rapporterade data från Paralympics 2012 och 2016 hade rullstolsrugby den tredje högsta skadeincidensen av de 22 sommaridrotterna, efter fotboll för synskadade och rullstolsfäktning. 6 Incidensen för skada var 14,9-16,3 per 1000 atletdagar och det var 16,7-22,8 % av rullstolsrugbyspelarna som drabbades.7 Dessa siffror är något högre än genomsnitten för samtliga paralympiska sommaridrotter, med incidensen 9,5-12,7 per 1000 atletdagar.
I en studie av 14 manliga spelare i Polens landslag noterades under en 9 månader lång period 102 mindre skador, som inte behövde hanteras i sjukvården.8 Den vanligaste skadetypen var överbelastning av muskel, följt av ytlig hudskada och muskelsträckning. Fyra skador bedömdes av läkare (besvär från muskler, leder eller skelett).
