Denna webbsida är endast avsedd för läkare och sjukvårdspersonal med förskrivningsrätt.

VON HIPPEL-LINDAUS SJUKDOM – kontroll förlänger livet

VON HIPPEL-LINDAUS SJUKDOM – kontroll förlänger livet
von Hippel-Lindaus sjukdom är en ärftlig sjukdom som orsakar kärlrika tumörer i nervsystemet och ögon botten. Även njurcancer och endokrina tumörer förekommer i hög frekvens. Den genetiska bakgrunden är brokig och flera undergrupper finns. Behandlingen består i de flesta fall av kirurgisk behandling av uppkomna tumörer, men medicinska behandlingar används allt mer som ett led i en sammanhållen behandlingsstrategi. Grunden för framgångsrik behandling är ett effektivt screeningprogram som reducerar morbiditet och mortalitet, skriver Jimmy Sundblom, ST-läkare i neurokirurgi vid Akademiska sjukhuset i Uppsala.

1904 beskrev den tyske ögonläkaren Eugen von Hippel en ärftlig form av retinal angiomatos (angiomatosis retinae). 1926 kunde Arvid Lindau, sedermera professor i patologi vid Lunds universitet koppla tillståndet till tumörer i viscerala organ samt cerebellära hemangioblastom. Incidensen av von Hippel-Lindaus sjukdom (vHL) beräknas till cirka 1:36.000 personer, vilket skulle innebära att cirka 150–200 personer i Sverige är drabbade av sjukdomen. Nedärvningsmönstret är autosomalt dominant, vilket innebär att om en person bär på anlaget för sjukdomen kommer statistiskt sett hälften av dennes barn att ärva detsamma, oavsett kön. Penetransen, alltså risken för att anlaget kommer att leda till symtom hos personen som bär det, är hög – vid 65 års åldern har över 90 procent av alla med sjukdomsanlaget något eller flera symtom av detta.

MOLEKYLÄRBIOLOGI OCH GENETIK
Den sjukdomsorsakande mutationen ligger i en tumörsuppressorgen, naturligt nog kallad ”VHL tumor suppressor”. Genen ligger på kromosom 3:s korta arm och kodar för VHL-proteinet som uttrycks i två isoformer: pVHL19 och pVHL30. Proteinet deltar i flera viktiga cellulära signalvägar, bland annat genom minskning av aktivitet i HIF (hypoxiainducible factor) samt hämning av aktiviteten hos signalämnen som NF-kB och cyclin A. Man har kunnat visa att VHLtumörer har aktiverad angiogenes (kärlnybildning) samt aktivering av HIF-signalvägen vilket leder till frisättning av även andra tillväxtfaktorer. I tumörer hos individer med von Hippel-Lindaus sjukdom har man kunnat se att även den friska VHL-allelen har försvunnit, vilket stämmer väl med en ”two-hit”-modell, där alla celler i kroppen bär på en muterad allel, följt av en somatisk inaktivering av den andra allelen i en enstaka cell vilken då ger upphov till en tumör.

Läs hela artikeln som PDF

Europas största minnescentrum finns i Malmö

Europas största minnescentrum finns i Malmö
I våras antog Region Skåne en handlingsplan för jämlik demensvård. I maj slogs Malmös och Lunds minnesenheter samman, till något unikt för Europa – ett enda hus för vård, forskning, läkemedelsprövningar och kunskapsspridning. Men inte en enda patient ligger inlagd. ”Vi har satt hjul på sjukvården,” säger psykiatriprofessor Elisabet Londos.

Karin Eklund hänger på sig ryggsäcken med block, checklistor och informationsmaterial.
– Jag har varit sjuksköterska i 40 år, och det här är det roligaste jobb jag har haft.

Hon syftar på arbetet i de mobila teamen, Skånes alternativ till demensvård på klinik. Den sista vårdavdelningen fanns på sjukhuset i Lund och stängde för tre år sedan. Alla patienter som nu behöver hjälp, får detta där de lever: i huset, i lägenheten, på vårdboendet. I teamen ingår sjuksköterskor, kuratorer och läkare, men alla yrkesgrupper deltar inte i varje besök. Ett läkarbesök kan till exempel göras som uppföljning, efter att en sjuksköterska varit på plats.

– När vi kommer hem till folk får vi ett helhetsintryck. Vi i teamet kan dela upp oss, så att en pratar med personal eller patient och en talar med de anhöriga. Dessutom har vi en bättre kontinuitet i kontakten med kommunerna än förr, säger Karin Eklund.

Förutom hembesöken har de mobila teamen mycket telefonkontakt med anhöriga och andra vårdgivare, och fungerar som konsulter på olika avdelningar på sjukhusen. Med det här arbetssättet får fler människor snabb hjälp, med samma resurser. En utvärdering i samband med stängningen av den sista vårdavdelningen visade att avdelningen vårdat 120 inneliggande patienter de sista sex månaderna. Under samma tid kan de mobila teamen besöka nästan det dubbla antalet patienter – trots att de är färre än personalen var på vårdavdelningen. Överläkare Sibylle Mayer som leder teamen berättar att högprioriterade ärenden numera kan hanteras inom en vecka.

– Så var det inte förr. ”Oj, så snabbt!” får vi ofta höra från vårdboendena när vi berättar att vi kan komma inom några dagar, säger Sibylle Mayer.

Läs hela reportaget som PDF

European Congress on Epileptology

European Congress on Epileptology, Prag 11-15 september 2016
Den europeiska epilepsikongressen ägde denna gång rum i ett högsommarhett Prag. Det innehållsrika programmet var sammansatt av en internationell kommitté med Meir Bialer, Israel, och Milan Brázdil, Tjeckien, i spetsen. På plats fanns specialistläkare Johan Bjellvi, Neurologkliniken, Sahlgrenska Universitetssjukhuset, och han bidrar här med en rapport från ett urval av presentationerna.

EPIDEMIOLOGI
Epidemiologisk forskning kring epilepsi var ett återkommande tema under konferensen. En session behandlade remission, det vill säga att en person med epilepsi blir fri från anfall. Man har länge vetat att mer än 60 procent av personer med epilepsi uppnår remission efter insättning av epilepsiläkemedel.1 I litteraturen har man dock räknat på något olika sätt när det gäller uppföljningstid och om personerna står kvar på epilepsiläkemedel eller inte. Epilepsi definieras ju som en sjukdom som innebär att patienten har en bestående benägenhet (enduring predisposition) att få epileptiska anfall. Detta är ett statiskt begrepp, och Peter Wolff, Danmark, framförde att man hellre bör använda det dynamiska begreppet anfallsbenägenhet (seizure propensity), som kan förändras över tid. I epidemiologiska sammanhang kan antalet epilepsiläkemedel och blodnivåer för epilepsiläkemedel användas som markörer för anfallsbenägenhet. Betül Baykan, Turkiet, presenterade resultat från långtidsuppföljning av juvenil myoklon epilepsi. Den traditionella uppfattningen har varit att detta är ett väldefinierat syndrom med god prognos för anfallsfrihet med behandling, men låg sannolikhet för remission utan behandling. Baykan visade att det finns en betydande variation på så sätt att många patienter uppnår anfallsfrihet och vissa även medicinfrihet, medan en grupp i stället aldrig uppnår stabil anfallsfrihet trots flera läkemedel. Det har föreslagits vissa kriterier för att avgöra vilka patienter som har bäst prognos, men resultaten är inte entydiga. Anfallsbenägenheten kan också variera över tid, liksom fördelningen mellan anfallstyper (generaliserade tonisk-kloniska anfall, absenser och myoklona anfall). Helen Cross, Storbritannien, framhöll att för en del åldersrelaterade epilepsisyndrom, däribland benign barnepilepsi med centrotemporala spikes (BECTS) och absensepilepsi i barndomen, kan stabil remission faktiskt uppnås. Ett annat epidemiologiskt tema var epilepsi efter stroke, som ägnades flera presentationer och postrar. Stroke som drabbar hjärnbarken, omfattande strokesymtom, hjärnblödning och epileptiska anfall tidigt efter strokeinsjuknandet är riskfaktorer för epilepsi. Fler studier behövs för att belysa hur behandling av stroke, såsom statiner, påverkar risken för insjuknande i epilepsi.2,3 Stroke är den vanligaste orsaken till nyinsjuknande i epilepsi bland äldre. En intressant registerstudie presenterades av Tapani Keränen, Finland. Enligt denna studie är äldre enzyminducerande läkemedel som karbamazepin och fenytoin fortfarande vanliga som första behandling av epilepsi hos äldre. Det är vanligt med samsjuklighet och omfattande medicinering i denna grupp. Med hjälp av databasen SFINX kunde Keränen och kolleger påvisa kliniskt relevanta interaktioner hos hälften av dem som tog enzyminducerande läkemedel. De vanligaste interaktionerna var med kalciumblockerare, warfarin, statiner och psykosläkemedel som quetiapin och risperidon. Det finns alltså stor anledning att beakta risken för interaktioner när man sätter in epilepsiläkemedel till äldre.

Läs hela artikeln som PDF

Den åldrande hjärnan

Den åldrande hjärnan
När vi åldras försämras minnet för de allra flesta, men hur mycket varierar kraftigt mellan olika individer. Med hjälp av hjärnavbildning och minnestester kan förloppet studeras och ge viktig kunskap. Läs mer i denna artikel av Nina Karalija, postdoktor, och Lars Nyberg, professor, båda vid Institutionen för strålningsvetenskaper vid Umeå universitet.

Det är väl känt att minnet försämras när vi åldras. Detta drabbar de flesta, men försämringsgraden varierar betydligt mellan individer. Ytterligheterna i denna skala framträder tydligt då man jämför individer vid hög ålder, där vissa uppvisar kraftig försämring medan andra i princip oförändrad minnesprestation. Ansträngningar och resurser har riktats mot att identifiera faktorer och hjärnmekanismer som styr dessa förlopp. Sådan kunskap är eftersträvansvärd då den möjliggör utformning av interventioner som syftar till att mildra minnesförsämring. Forskare har beskrivit ålderinducerad minnesförsämring som en av vår tids svåraste utmaningar, då vår befolkning blir allt äldre. Konsekvenser av kognitiv försämring inkluderar försämrad livskvalitet och minskad självständighet, samt höga samhällsekonomiska kostnader. Vid Umeå center for Functional Brain Imaging (UFBI) bedrivs två stora åldrandestudier, Betula och COBRA (Cognition, Brain, and Aging), där kohorterna genomgår
regelbunden hjärnavbildning och minnesprestationsutvärdering under stora delar av livsspannet. COBRA-studien har dopaminsystemets ålderskänslighet i fokus och är en gemensam insats av forskare vid Umeå universitet, Karolinska Institutet samt Max Planck-institutet i Berlin.

HJÄRNAVBILDNINGSTEKNIK MÖJLIGGÖR STUDIER AV DEN ÅLDRANDE HJÄRNAN
Hjärnavbildningsteknik är ett centralt verktyg i kartläggning av ålderinducerade hjärnförändringar. Med hjälp av teknik som magnetisk resonanstomografi (MR) och positronemissionstomografi (PET) kan man undersöka förändringar i volym av grå och vit substans, skador i hjärnan, hjärnaktivering vid vila och minnesuppgift, hjärnans blodgenomströmning, diffusion av vätska i vit substans, samt hjärnans neurokemi och metabolism. Resultat från hjärnavbildning kan relateras till resultat från minnestest, vilket möjliggör hjärnkaraktärisering av kognitiva hög- respektive lågpresterare.

Läs hela artikeln som PDF

Nya fynd om hur ALS sprids i CNS

Nya fynd om hur ALS sprids i CNS
Amyotrofisk lateralskleros (ALS) är en neurodegenerativ sklerotisk nervsjukdom som leder till att motoriska nervceller i hjärna och ryggmärg gradvis förtvinar. I Sverige är det drygt 200 personer som får diagnosen varje år. Nya fynd indikerar att sjukdomen sprids från cell till cell, vilket beskrivs i denna artikel av professor Thomas Brännström, Institutionen för medicinsk biovetenskap, Umeå universitet.

Likt många medicinska syndrom med ärftligt inslag har amyotrofisk lateralskleros kunnat knytas till mutationer i allt fler gener under senare år (tabell 1). Först upptäckta var mutationer i genen för enzymet koppar-zink superoxiddismutas (SOD1) där kopplingen till ALS upptäcktes 1993. Många av de i tabellen uppräknade muterade generna påverkar proteinnedbrytning eller RNA-hantering. SOD1 är inte bara det först upptäckta proteinet där mutationer ger upphov till ALS, utan upptar även en särställning då det finns nästan 200 kända olika mutationer i genen som med olika styrka kan kopplas till sjukdomen. Det är osäkert om det finns proteinvarianter av SOD1 som ej kan kopplas till ALS. Dessa mutationer i SOD1 kan ge sjukdomsförlopp med stor skillnad i normalförlopp. En variant, mutationen D90A, ger i flertalet patienter i Norden upphov till sjukdom med recessivt nedärvningsmönster och långsamt förlopp. Nästan alla andra uppvisar ett dominant nedärvningsmönster och ofta snabba sjukdomsförlopp, ett exempel på detta är den i Danmark förekommande G127X-mutationen. Båda dessa nämnda mutationer är upptäckta vid Umeå universitet av en forskargrupp med Peter Andersen (Nat Genet 1995;10:61-6). Sammantaget
inger dessa observationer anledning att anta att sjukdomens utveckling vid SOD1-mutationer beror på proteinets struktur. Förutom gener som är kopplade till att sjukdomen utvecklas, har hittills fyra gener som minskar risken att sjukdomen uppkommer identifierats vid undersökningar.

Läs hela artikeln som PDF