Denna webbsida är endast avsedd för läkare och sjukvårdspersonal med förskrivningsrätt.

34th ECTRIMS MEETING – Berlin, 10–12 oktober 2018

34th ECTRIMS MEETING – Berlin, 10–12 oktober 2018

European Committee for Treatment and Research in Multiple Sclerosis (ECTRIMS) avhöll sin årliga kongress i Berlin i oktober. På plats fanns Magnhild Sandberg, docent i neurologi och överläkare vid Universitetssjukhuset i Lund, som här bidrar med en rapport från den 34:e ECTRIMS-kongressen, med mer än 10.000 deltagare.

Det är en imponerande mängd kunskap som förmedlas under tre dagar! Inom såväl basal som klinisk forskning kommer det nyheter i en strid ström. Inte minst i Tyskland finns det en ny generation som bidrar med betydande framsteg. Alla är ”forskningsbarn” till Hartmut Wekerle, som försvarade sin doktorsavhandling i Freiburg
och därefter gjorde sin post-doc vid Weizmann-institutet i Israel. Där publicerade han tillsammans med Avraham Ben-Nun grundläggande arbeten om experimentell autoimmun encefalomyelit (EAE), flyttade sedan till Würzburg och några år senare till Max Planck-institutet i München där han fortfarande är aktiv, nu som emeritus director. Han har under åren fått ett oändligt antal pris och hedersdoktorat. En av Wekerles kliniska medarbetare, Reinhard Hohlfeld, som också är verksam i München, var värd för årets ECTRIMS i Berlin. Han är – utöver en välkänd forskare – också känd för sina eminenta kunskaper som trollkonstnär! I samband med öppningsceremonin fick vi dock inte beundra detta, men han hade en medarbetare som har vunnit pris i trollerisammanhang och denne fick chansen att visa upp sina häpnadsväckande konster!

Mycket i årets ECTRIMS var som vanligt! Cirka 10.000 deltagare kom från Europa, Nord- och Sydamerika, Afrika och Asien. Det utomeuropeiska inslaget är alltid stort, trots att det nu finns motsvarande organisationer i alla världsdelar. Med så många deltagare har det visat sig svårt att hitta lämpliga lokaler. Mötet ägde rum i det som kallas City Cube, som var enkelt att nå med S-Bahn. Men väl där blev det svårare! Det är ett stort kongresscentrum och man hade behövt fler än de tre kongressdagarna för att lära sig hitta! Avstånden gjorde det svårt och oftast omöjligt att hitta och hinna från en föreläsningssal till en annan, om man ville lyssna på två presentationer som gavs i två olika salar. Annat var inte som vanligt! Dit hörde framför allt förkortningen av programmet från 3,5 dagar till tre dagar, vilket många upplevde som en klar försämring, eftersom antalet parallella sessioner blev ännu fler. Nu skulle man på tre dagar hinna med 26 ”educational sessions”, 17 ”scientific sessions” och 10 ”hot topics”, samt 1.797 posters och därtill e-posters! Eftersom man inte började förrän kl 08 på morgonen och slutade redan kl 17 med en hel timmes lunch och två halvtimmeslånga coffee breaks, så var den sammanlagda föreläsningstiden inte imponerande! Nog kunde man börja tidigare och sluta senare på dagen. Nog kan man förlänga mötet till fyra hela dagar och göra varje dag längre för att slippa så många sessioner, som går av stapeln samtidigt? Detta är åtminstone något som många fler än jag sade sig önska.

Läs hela referatet som PDF

Rehabiliteringsmedicin med fokus på personer med neurologiska funktionshinder

Rehabiliteringsmedicin med fokus på personer med neurologiska funktionshinder

Arbetar du med rehabilitering och vill lära dig mer om rehabiliteringsprocessen och konsekvenser av neurologiska funktionsnedsättningar avseende delaktighet, funktions- och aktivitetsnivå? Då är du välkommen att söka uppdragsutbildningen Rehabiliteringsmedicin med fokus personer med neurologiska funktionshinder, 7,5 högskolepoäng!
Den ges på institutionen för neurovetenskap och fysiologi vid Göteborgs universitet i samarbete med Neurosjukvården på Sahlgrenska Universitetssjukhuset. Kursen är på avancerad nivå.

Sista ansökningsdag är den 15 november, men i mån av plats kan du söka fram till kursstart. Anmälningsformuläret hittar du på Göteborgs universitets webbplats.

Läs mer om kursen i den bifogade inbjudan.

Hippokampus grindvaktarcell styr minne och inlärning

Hippokampus grindvaktarcell styr minne och inlärning

Forskare vid Uppsala universitet har funnit en grupp av nervceller som fungerar som grindvaktare och styr informationsflödet mellan hjärnans minnesregioner. Fynden ger oss mycket mer förståelse för en enskild komponent i minneskretsarna, och det ger hopp om att kunna motverka förlust av minnesbildning vid Alzheimer sjukdom och demens. Läs mer i denna artikel av Klas Kullander, professor vid Institutionen för neurovetenskap, Uppsala universitet.

Minne och inlärning är helt fundamentala hjärnfunktioner för att vi ska kunna överleva. Att komma ihåg var det går att hitta mat, om födan är giftig eller att en uppretad björn huserar i ett skogsparti är tydliga exempel på när minnet behövs. I hjärnans tinninglober finns hippokampus som används för att bilda nya minnen. Det episodiska minnet är hjärnans lagring av händelser man varit med om både i närtid och för länge sedan. När en person med demens glömmer bort att hon just ätit lunch beror det på att hippokampus skadats. Personen som glömt bort sin lunch kan istället målande berätta om sin båtresa på Balatonsjön för 50 år sedan. Demenssjukdomar drabbar förmågan att bilda nya minnen och då främst händelser från och med insjuknandet. Alzheimers sjukdom, den mest kända demenssjukdomen, kommer långsamt och visar sig först i form av dåligt minne; framför allt drabbas närminnet. Förlusten av minnesfunktioner skapar även förvirring och blir ett stort vardagsproblem. Det finns ingen behandling eller medicin ännu som helt kan bota demens. Mer än hälften av alla människor med demens lider av Alzheimers sjukdom där hjärnans nervceller dör.

När hippokampala nervceller förlorar kopplingen till andra nervceller degenererar de, och då förloras förmågan att skapa korttidsminnen. När vi människor tänker och kommer ihåg saker skickar nervcellerna i vår hjärna blixtsnabba signaler mellan varandra. Hjärnan är kroppens mest komplexa organ och innehåller uppskattningsvis 10.000 olika typer av nervceller vilka utgör ett komplext nätverk av flera miljarder nervceller. Alla hjärnfunktioner är beroende av att nervceller kommunicerar med varandra genom utsöndring och upptag av olika signalämnen. Vissa nervceller skickar paket av signaler långt bort till andra områden i hjärnan medan andra nervceller skickar signalerna inom samma område. Varje nervcell kan ha fler än tusen kontakter, där informationen förs vidare mellan nervcellerna genom att nervcellen släpper ut signalmolekyler, så kallade neurotransmittorer, vilka binder till specifika mottagarmolekyler på mottagarcellen. Nervceller kan grovt delas in undersystem baserat på vilken neurotransmittor som används, till exempel de monoaminerga, kolinerga, GABA-erga eller glutamaterga systemen. Dessa olika undersystem återfinns i specifika delar av hjärnan och har olika betydelse för kroppsliga funktioner och mental hälsa. Ett flertal studier av hippokampala kretsar har funnit att minne och inlärning påverkas av neuromodulatorn acetylkolin och acetylkolinagonisten nikotin.1

Vi vet att hippokampus är inblandat i rumsnavigering och minnesbildning2,3 men hur ser det principiella nätverket ut? Kortfattat så utgör pyramidneuronen i området CA1 den sista komponenten i den så kallade trisynaptiska vägen, som tillsammans med nervceller i gyrus dentatus och området CA3 bildar det huvudsakliga informationsflödet genom hippokampus. 4,5 Pyramidneuroner i CA1 får då alltså information från pyramidneuron i CA3, via så kallade schafferska kollateraler som processats inom hippokampus, men information kommer även direkt från entorinala kortex via den temporoammoniska vägen. Mekanismerna för minneslagring är generellt hänförliga till inneboende plasticitet och långvarig potentiering (LTP) vid synapser av deltagande neuroner i nätverket, här fokuserar vi på pyramidneuronen i CA1.6

Läs hela artikeln som PDF

Dysfagi – Sväljsvårigheter glöms bort i de nya strokeriktlinjerna

Dysfagi – Sväljsvårigheter glöms bort i de nya strokeriktlinjerna

Dysfagi, det vill säga sväljsvårigheter, är ett potentiellt livshotande tillstånd som är vanligt efter stroke. Det är därför högst beklagligt och även oansvarigt att rekommendationer avseende behandlingsinsatser och beräkning av resursförstärkning inom dysfagiområdet saknas helt i Socialstyrelsens nya strokeriktlinjer. Detta menar logopederna Margareta Gonzàlez Lindh, Gävle sjukhus, och Margareta Bülow, Skånes universitetssjukhus, Malmö.

I mars publicerade Socialstyrelsen slutversionen av de nya nationella riktlinjerna för strokevård.1 Publikationen är en uppdatering av de tidigare riktlinjerna från 2009. Riktlinjerna riktar sig främst till politiker, tjänstemän och verksamhetschefer och är ett underlag för öppna och systematiska prioriteringar inom hälso- och sjukvården.

SVÄLJSVÅRIGHETER VID STROKE

Sväljsvårigheter, dysfagi, är vanligt efter stroke. Beroende på mättillfälle och metod varierar incidensen mellan 43–80 procent i det akuta skedet.2 Beroende på skadelokalisation och grad kan sväljsvårigheterna finnas kvar som ett kroniskt problem under många år. Dysfagi har associerats med förlängda vårdtider, malnutrition, uttorkning och död.3 Detta
tillsammans med det faktum att nutritionens betydelse för patienter generellt har fått allt större prioritet under det senaste decenniet gör att bedömning av sväljförmåga fått prioriteringsgrad 1 i de nya riktlinjerna. Således högsta prioritet och på samma nivå som till exempel trombolysbehandling. Dysfagi är alltså ett potentiellt livshotande tillstånd och prioriteras därför högt av alla inblandade professioner.

VEM GÖR VAD?

Strokevården ser olika ut i vårt land men gemensamt är att en första sväljscreening görs av strokeavdelningens personal. Logopeder är den yrkesgrupp som är mest kompetent att arbeta med fördjupad bedömning, det vill säga om patienten inte klarar den första sväljscreeningen. Den logopediska utredningen och den behandling som ges, ger de flesta patienter en förbättrad sväljförmåga och därmed en avsevärt bättre livskvalitet. Så är fallet även internationellt även om undantag finns; i Tyskland är det företrädesvis neurologer som träffar patienter med dysfagi och i vårt grannland Danmark är det arbetsterapeuter. I våra nya svenska strokeriktlinjer verkar man inte ha en aning om vilken yrkesgrupp som ska utföra sväljscreening, fördjupad sväljbedömning, instrumentella bedömningar (sväljröntgen och fiberendoskopisk undersökning FUS) eller sväljträning. Trots flera inkomna remissvar från bland andra Svenska Logopedförbundet som påpekat att det saknas information om rehabilitering vid dysfagi, nöjde man sig alltså med att fastställa ATT det är högsta prioritet att en bedömning av sväljförmågan utförs.

Läs hela artikeln som PDF

Förflyttning och transportmöjligheter 5 år efter insjuknande i stroke

Förflyttning och transportmöjligheter 5 år efter insjuknande i stroke

Fem år efter en stroke rapporterade en femtedel av personerna som deltog i en studie genomförd i Göteborg, problem med att röra sig utomhus och att transportera sig i samhället. Fysiska rörelsehinder/problem var den huvudsakliga orsaken till svårigheter att förflytta sig i samhället. Att träna förflyttning med olika transportmedel är ett viktigt mål vid rehabilitering för ökad självständighet och bibehållen delaktighet även efter stroke, konstaterar Hanna Persson och Helena Selander i denna artikel.

Stroke har stor påverkan på en persons liv och kan begränsa möjligheten till delaktighet i samhället. Att kunna förflytta och transportera sig i samhället har ofta stor betydelse för människors livskvalitet och delaktighet. Tillgänglighet till bil, buss eller tåg kan ses som en självklarhet men efter en stroke kan många bli isolerade på grund av begränsade transportmöjligheter. Initialt efter strokeinsjuknandet får personen oftast ett körförbud och transport måste ofta ske med taxi, färdtjänst eller med hjälp av närstående. Först i ett senare skede efter strokeinsjuknandet kan bilkörning bli aktuellt igen. Alla kan inte återuppta bilkörningen igen av medicinska skäl, utan blir fortsatt beroende av färdtjänst eller närstående som skjutsar. Att använda allmänna kommunikationsmedel, såsom buss eller tåg, kan vara ett möjligt alternativ men är starkt beroende av var man bor och/eller på den egna förflyttningsförmågan. Den egna förflyttningsförmågan, eller den fysiska förmågan efter stroke, har dock visat sig inte vara den enda förklaringen till mobilitetsproblem.1 Forskning har visat att mobilitetsproblem och att sluta köra bil är förknippat med sämre hälsa. Det har även framkommit att personer förändrar sitt sätt att resa och val av transportmedel efter sin stroke, men oftast har dessa studier bestått av ett mindre urval personer eller genomförts i ett relativt tidigt skede efter stroke.2,3 Det saknas kunskap kring hur personer med stroke klarar att förflytta sig i samhället en längre tid efter insjuknandet. Syftet med denna studie var att undersöka och identifiera faktorer som påverkar möjligheten att förflytta sig och transportera sig i samhället, för personer som 5 år tidigare hade insjuknat i stroke.

POSTENKÄTER SKICKADES UT
Under 2009–2010 inkluderades samtliga personer som vårdades på Sahlgrenska Universitetssjukhuset, Sahlgrenska, Göteborg efter en stroke (intracerebral blödning, infarkt eller subaraknoidalblödning) i en större studie, Stroke Arm Longitudinal study at the University of GOTthenburg, SALGOTextended [se faktaruta].4,5 Fem år efter strokeinsjuknande skickades en postenkät ut till de drabbade (n=457) varav 281 personer (61,5 procent) besvarade frågorna [Tabell 1]. Postenkäten omfattade flera specifika frågeformulär för att få en bredare bild av återhämtningen efter stroke: Nuvarande livssituation, frågor från Nationella Strokeriksförbundets uppföljningsformulär kring återhämtning efter stroke, Stroke Impact Scale (SIS) med frågor om stroke recovery, samt kring delaktighet i samhället (Impact of Participation and Autonomy, IPAE). Från frågeformulären valdes specifika frågor som omfattade transport och förflyttningsmöjligheter i samhället. Data från det akuta skedet hämtades från patientens journal och faktorer såsom ålder, kön, sociala förhållanden samt funktionsnivå vid insjuknandet som kunde påverka val av transportmedel undersökes också.

Läs hela artikeln som PDF