Denna webbsida är endast avsedd för läkare och sjukvårdspersonal med förskrivningsrätt.

Ny bok om sjuksköterskor

De finns överallt omkring oss – från vår födelse till vår död. Men vad vet vi egentligen om sjuksköterskor- förutom att de kämpar i motvind för bättre löner och bättre arbetstider? I den nya boken ”Sjuksköterskor – på liv och död” (LAVA förlag) har medicinjournalisten Helena Mirsch intervjuat 30 sjuksköterskor från hela landet. Berättelserna vittnar om stress och dåliga lönevillkor men det som genomsyrar allt är en stark kärlek till det yrke de valt – en kärlek och yrkesstolthet som gör att de flesta väljer att stanna kvar trots alla svårigheter.

För den som har svårt att förstå varför landets sjuksköterskor ”bråkar” – och i år till och med har valt att gå ut i strejk- är denna intervjubok nyttig läsning. Under några månader under våren 2022 reste Helena Mirsch, som ha arbetat som journalist på tidningen Vårdfokus, från Malmö till Kalix för att intervjua 30 av landets cirka 126 000 sjuksköterskor.

De medverkande är i olika åldrar och har alla olika befattningar- allt från akutsjukvård till hemsjukvårdmen de har i stort sett samma syn på sin arbetssituation, som enligt samtligas utsagor, har försämrats kraftigt de senaste åren.

– Jag blev nyfiken på varför sjuksköterskor stannar kvar i yrket trots stress, skiftarbete, extrapass och övertid. Och varför så många fortfarande väljer att utbilda sig till sjuksköterskor trots försämrade arbetsvillkor, säger Helena Mirsch, som nu delvis har gått i pension men fortsätter att frilansa för bland annat Vårdfokus.

Och svaren på hennes frågor finns i berättelserna, som trots att de nästan entydigt handlar om dålig arbetsmiljö, ändå lyser av stark yrkesstolthet och människokärlek.

– Det är fel att kalla sjuksköterske klart egenskaper och en gemensam människosyn hos dem som väljer detta yrke. De som medverkar i boken är verkligen genuint intresserade av andra människor. Att kunna hjälpa andra gör arbetet meningsfullt, konstaterar Helena Mirsch, som har fått mycket uppmärksamhet för sin bok som kom ut i våras.

Hon har valt att låta alla intervjuade berätta om sin yrkesvardag med sina egna ord och har bara gjort en varsam redigering vilket ger en autenticitet och extra styrka till boken.

Läs hela artikeln

EAN firar 10 år i Helsingfors European Capital of Brain Health

European Academy of Neurologys (EAN) tionde kongress, som hölls i Helsingfors, gav deltagarna möjlighet att stärka professionella nätverk och ta del av de senaste framstegen inom neurologi, antingen på plats eller digitalt. Över 9 000 deltagare från 123 länder deltog, varav 7 092 på plats i Finland. Kongressens huvudtema var: Neuromodulation: Framsteg och möjligheter vid neurologiska sjukdomar. Här är en sammanfattning av Dorota Religa, överläkare vid Karolinska Universitetssjukhuset och professor vid Karolinska Institutet.

För att uppmärksamma det tionde jubileet arrangerades en multisensorisk upplevelse för de närvarande deltagarna den 29 juni. Dominique Persoone, känd för att utforska kakaons effekt på hjärnan, stod för inslaget. Persoone har tidigare skapat chokladupplevelser på texMick Jaggers födelsedagsfest, och i Helsingfors fick deltagarna njuta av choklad och stimulera alla sina sinnen.

EAN presidenten, professor Paul Boon från Gent, ledde invigningen på uppdrag av EAN styrelse, där han lyfte Brain Health-strategin. Helsingfors har varit European Capital of Brain Health under hela 2024 och har organiserat aktiviteter för alla åldersgrupper.

Neurologisk forskning i Finland
Finland, med sina 5,5 miljoner invånare, är framstående inom neurologi och neurovetenskap. Finska forskare har gjort stora framsteg inom studier av svaga magnetfält i hjärnan, vilket har lett till avancerade avbildningstekniker. Landets unika befolkningshistoria och utmärkta hälsoregister bidrar till framgångarna inom hjärnforskningen.

EAN 2024: Viktiga inslag
Trots att kongressen nu är över, finns alla presentationer tillgängliga on demand via EAN medlemssida. Som tidigare täckte programmet alla neurologiska sjukdomar, inklusive de ”stora 7”: epilepsi, stroke, huvudvärk, demens, multipel skleros, rörelsesjukdomar och neuromuskulära sjukdomar.

Nya riktlinjer: Framsteg inom autoimmun encefalit
Professor Maarten Titulaer presenterade de senaste riktlinjerna för behandling av autoimmun encefalit (AIE). Viktiga rekommendationer inkluderar:

1. Första linjens immunterapi vid AIE.
2. Upptrappning till andra linjens behandlingar (rituximab, cyklofosfamid) om första behandlingen inte ger resultat.
3. Underhållsbehandling för patienter med hög risk för återfall.
4. Natriumkanalblockerare för kramper, särskilt vid anti-LGI1 AIE.

Medlemmar uppmuntras att delta i arbetsgrupper för utveckling av riktlinjer. Den nya GPG-ordföranden Kristian Steen Frederiksen betonade vikten av medverkan. EAN

Guidelines Workshop gav en detaljerad översikt över processen för riktlinjeutveckling och kommer att hållas igen i Sevilla nästa år.

Brain Challenge: En tävlingsinriktad inlärningsupplevelse
Årets Brain Challenge vanns av ett finskt lag, som tävlade mot ett internationellt lag. Deltagarna fick hantera komplexa neurologiska fall, indelade i fyra kategorier:
1. De där musklerna
2. Allt började med huvudvärk
3. För mycket eller för lite
4. När de skjuter
Denna interaktiva inlärning har blivit ett populärt inslag på kongressen. Inspelningar finns tillgängliga on demand, men den direkta upplevelsen går inte att ersätta.

European Journal of Neurology: Utmärkelser och höjdpunkter
European Journal of Neurology delade ut pris för de bästa artiklarna under kongressens Highlights Session. Dr. Jenna Broman från Helsingfors universitet fick erkännande för sitt arbete om stroke hos unga patienter. Hennes forskning visade att 22,5% av unga strokepatienter upplevde en återkommande händelse inom 10 år.

2024 markerar även European Journal of Neurology’s 30-årsjubileum. För att fira detta har en webbinarserie lanserats, som pågår under hela året.

Läs hela artikeln

Revolution för Alzheimerdiagnostiken – ett enkelt svenskt blodprov förändrar allt

En svensk studie visar att ett enkelt blodprov identifierar Alzheimers sjukdom med stor träffsäkerhet. Då nyheten presenterades i slutet av juli väckte den stort intresse världen över och hamnade omedelbart på New York Times förstasida.

– Ja, det blev mycket uppmärksamhet. Vi har fått mängder med förfrågningar kring blodprovet och eventuella samarbeten, nu gäller det att sålla, säger Sebastian Palmqvist, en av forskarna bakom studien.

Ett blodprov som kan användas i primärvården kan med 90 procents träffsäkerhet slå fast om en person med minnessvårigheter har Alzheimer eller inte. Det visar delresultatet från en studie vid Lunds universitet: https://jamanetwork.com/journals/jama/article-abstract/2821669

– Det här kan få stor betydelse för alla som söker till sjukvården för minnespåverkan och misstänkt Alzheimer, säger Sebastian Palmqvist, docent och överläkare på Skånes universitetssjukhus.

Ett liknande blodprov beräknas bli tillgängligt i Sverige redan i höst och kommer initialt att användas på specialiserade minneskliniker. För primärvården kommer det däremot att dröja längre för att hinna få riktlinjer och utbildningsinsatser på plats.

Forskningen vid Lunds universitet, Enheten för klinisk minnesforskning, leds av Oskar Hansson, professor i neurologi och överläkare vid Skånes universitetssjukhus tillsammans med Sebastian Palmqvist. I forskargruppen ingår även psykologen Pontus Tideman, doktorand vid klinisk minnesforskning. Biträdande forskare Gemma Salvadó står för statistik och modeller.

Vanligaste formen av demens
Omkring 50 miljoner människor har i dag någon form av demenssjukdom och i Sverige lider runt 100 000 personer av Alzheimers sjukdom. Det är den vanligaste formen av demens med upp emot 80 procent av alla fall, där var femte kvinna och var tionde man utvecklar sjukdomen. Det finns ännu ingen bot, men nya läkemedel kan bromsa utvecklingen. Hög ålder är den största riskfaktorn, och globalt ökar andra riskfaktorer för demens som diabetes, övervikt och högt blodtryck.

De verktyg som finns i vården för att ställa diagnos är trubbiga. Vid ett fåtal minnesmottagningar används metoder som PET-kamera och ryggvätskeprov, men behovet av enklare och snabbare diagnostiska verktyg som kan användas i primärvården är stort.

Tau och betaamyloid
2006 publicerade Oskar Hansson sin banbrytande studie om hur fynd av biomarkörerna tau och betaamyloid i cerebrospinalvätska kan förutsäga framtida utveckling av Alzheimers sjukdom.

Vid Alzheimers sjukdom växer plack som främst består av betaamyloid fram längs hjärnans nervtrådar. Innan placken börjar bildas har betaamyloid samlats inuti nervcellerna och fått en felveckad form som är svår för kroppen att bryta ner. Betaamyloid underlättar i sin tur spridningen av proteinet tau.

Tau finns naturligt i hjärnan och är kopplat till transport av näring i nervcellerna, men vid Alzheimers sjukdom klumpar det i stället ihop sig och stör näringstransporten. Tau kan då spridas och bildar nystan – fibriller – främst i hjärncellerna, vilket försämrar cellernas sätt att fungera och påverkar kognitiv funktion. Taunystan kan uppstå var som helst i hjärnan och ger beroende på var de sitter olika symptom som svårighet med språk, minne och syn.

Fosforylerat tau
Blodprovet som nu studeras mäter förhållandet mellan så kallat fosfoylerade och icke fosforylerade versioner av p-tau217, där det är hyperfosforylerade tau-proteiner som klumpar ihop sig till nystan. Siffran 217 anger var på tauproteinet fosforyleringen mäts.

Fosforylering är en vanlig mekanism i cellerna för att reglera proteiners aktivitet och funktion. När ett protein blir fosforylerat kan exempelvis dess struktur, aktivitet, interaktion med andra proteiner förändras.

– Blodprovet vi har analyserat mäter både betaamyloid och p-tau217. Provresultatet drivs nästan uteslutande av fosforylerat tau, men tillägget att mäta betaamyloid kan hitta alzheimerförändringar ännu tidigare, säger Sebastian Palmqvist.

– Taupatologi i små mängder kommer ingen ifrån. Förstadier finns i hjärnstammen och inre tinningsloben från det vi är i 50-årsåldern men stannar där om det inte triggas av upplagring av betaamyloid.

Läs hela artikeln

Hjärnans funktion och struktur vid PMDS: Kopplingar till hormonella förändringar

I sin avhandling har Louise Stiernman och den forskargrupp hon ingår i vid Institutionen för klinisk vetenskap vid Umeå universitet genomfört fyra studier av kvinnor med premenstruellt dysforiskt syndrom, PMDS, som är en form av svår PMS. Studierna har genomförts bland annat med magnetresonanstomografi för att kunna följa aktiviteten i hjärnans olika delar.

Premenstruellt dysforiskt syndrom (PMDS) drabbar cirka 3 % av kvinnor i fertil ålder och har en avsevärd negativ påverkan på livskvaliteten. Denna artikel undersöker hur hjärnans struktur och funktion påverkas hos kvinnor med PMDS under olika faser av menscykeln, samt hur dessa förändringar är kopplade till hormonella fluktuationer. Resultaten belyser en potentiell ökad känslighet för neurosteroider som kan ligga till grund för de emotionella symtomen vid PMDS.

Fluktuationer i mående och humör är vanligt förekommande hos kvinnor under menscykeln. För många innebär perioden före menstruation en ökning i symtom som trötthet, irritabilitet och nedstämdhet. Ungefär 3% av kvinnor i fertil ålder drabbas av premenstruellt dysforiskt syndrom (PMDS), vilket är en allvarligare form av premenstruella symtom som kraftigt kan försämra livskvaliteten och arbetsförmågan. PMDS har även visat sig vara kopplat till en ökad risk för självmord. Trots dess prevalens är de underliggande neurobiologiska mekanismerna dåligt förstådda. Denna artikel syftar till att belysa hur hjärnans struktur och funktion förändras under menscykeln hos kvinnor med PMDS och hur dessa förändringar är relaterade till hormonella variationer.

Tre av de studier som ingår i denna avhandling genomfördes i Umeå och inkluderade 29 kvinnor med PMDS samt 27 kontroller utan premenstruella symtom. Dessutom genomfördes en omfattande studie av hjärnans struktur med 89 kvinnor med PMDS och 42 kontroller i Uppsala och Umeå. Samtliga studier använde avancerade neuroimaging-tekniker för att kartlägga hjärnans aktivitet och struktur under olika faser av menscykeln.

Symtomen vid PMDS är cykliska och uppträder efter ägglossning för att sedan avta vid menstruationens start, vilket korresponderar med menscykelns lutealfas. Under follikelfasen, då kvinnor med PMDS vanligtvis mår bättre, utsöndras könshormonet progesteron. Progesteron metaboliseras till neurosteroider som påverkar hjärnans funktion genom att interagera med GABAA- receptorer, som är kända för sin hämmande effekt på nervceller. Studien visade på en ökad hjärnaktivitet under lutealfasen hos kvinnor med PMDS, framför allt i hjärnområden som är involverade i att uppfatta och reagera på betydelsefulla inre och yttre stimuli. Detta kan innebära en lägre tröskel för emotionella reaktioner på olika stimuli, såsom tankar, hunger och smärta, under lutealfasen.

Läs hela artikeln

Psykosomatik, kropp-själdualism och FND på agendan i Lausanne

Konferensen, som var den elfte i ordningen i EAPM:s historia, hade i år samlat cirka 500 deltagare. Konferensen hölls vid CHUV, vilket är den allmänna benämningen på Lausannes universitetssjukhus. Praktiskt nog är CHUV även en metrostation längs Lausannes begränsade tunnelbanenät, vilket består av två spikraka, ner mot Genevesjön lutande spår, med tåget som löper motriktat upp och ner i skytteltrafik. Även om Lausanne är en ganska liten stad, innebär lutningen att man gärna låter tåget göra jobbet.

Det övergripande konferenstemat ”psykosomatik” täcker stora delar av medicinen, vilket också avspeglades i bredden av de olika föredragen, seminarierna, workshops och posterpresentationerna. I det följande väljer jag att fokusera på det som kan vara av särskilt intresse för läsarna av Neurologi i Sverige.

Presidenten om kropp-själdualism
EAPM:s president, professor Michael Sharpe, höll ett anförande på temat ”Biopsychosocial care: past, present and future”. Han tog utgångspunkten i filosofen René Descartes dualistiska modell med kroppen (”res extensa”) och själen (”res cogitans”) betraktade som två radikalt skilda substanser. Descartes hypotetiserade något slags sambandscentral mellan dessa substanser i tallkottkörteln. En poäng var att ur religiös synvinkel ”rädda” själen till odödlighet, samtidigt som kroppen och den övriga materiella verkligheten lämnades öppen för den spirande naturvetenskapen att studera mekanistiskt. Enligt Sharpe har detta synsätt fortsatt att prägla medicinen ända in i modern tid. Primärt har detta lett till ett reduktionistiskt synsätt, där ”kroppsmedicin” (somatisk sjukvård) hållits åtskild från ”själsmedicin” (psykiatrisk sjukvård). Mot denna metafysiska modell restes tvivel redan under 1800-talet. Adolf Meyer (1866–1950) var en, idag tämligen bortglömd, pionjär i detta avseende. Han betonade ett ”psyko-biologiskt” synsätt, där individen skulle betraktas som en helhet, och inte som bestående av två väsensskilda substanser.

Nästa starka röst i den riktningen utgjordes av George Engel (1913–1999). Han hävdade med emfas att vi behöver en ny modell. Han menade att medicinen bortsåg från personen genom att arbeta enligt ett biologiskt- reduktionistiskt paradigm. Mot bakgrund av detta lanserade han 1977 den i dag välkända biopsykosociala modellen. Denna bygger på att ohälsa och sjukdom betingas av en mångfald faktorer, vilka samspelar mellan biologi, psykologi och sociala och ekonomiska förhållanden. Detta innebar ett förkastande av en kartesianskt präglad kropp-själdualism, och även ett erkännande av en hierarki av samverkande faktorer – således även ett förkastande av ren biologisk reduktionism. Efter denna historiska exposé ställde Sharpe frågan varför vi än idag endast kunnat se ett begränsat genomslag av den biopsykosociala modellen i praktiken. Han föreslog härvid tre väsentliga orsaker:
1. Att ”gemene man” ännu är fast i det dualistiska kropp-själtänkandet;
2. Att det ännu finns starka intressen från bland annat läkemedelsindustrin att kvarhålla ett dogmatiskt biomedicinskt synsätt;
3. Att vi själva inom professionen utövar ett motstånd mot en mer holistisk syn på hälsa och ohälsa.

Avslutningsvis diskuterade Sharpe utmaningen inför framtiden: hur överkomma kropp-själdualismen? En faktor handlar om semantik. Han refererade till psykiatrikern Robert Kendells (1935–2002) förslag att helt enkelt sluta tala om mental sjukdom respektive kroppslig sjukdom, och bara tala om sjukdom. En annan faktor handlar om att i ökande grad inkorporera somatiker, psykiatriker och psykologer i gemensamma team. En tredje faktor som betonades var att arbeta ”inåt” med att ifrågasätta och modifiera vårt eget professionella dualistiska sätt att konceptualisera våra patienter.

Klimatförändringar ett hälsoproblem
Ett annat föredrag med ett om möjligt ännu mer utpräglat helikopterperspektiv på medicinen, framfördes av allmänläkaren dr Nicolas Senn från Lausanne. Han talade under rubriken: ”Climate change: what is awaiting medicine?”. Hans utgångspunkt var att konstatera att klimatförändringarna utgör inte bara ett miljö – utan även ett direkt hälsoproblem. Senn presenterade data som ansågs visa det inte nödvändigtvis är så att ökat koldioxidavtryck korrelerar positivt med ökad hälsa och livskvalitet, med andra ord talande emot att fortsatta klimatförändringar skulle vara oundvikliga bieffekter i arbetet att förbättra den globala hälsan. Han exemplifierade sedan direkta hälsoskadliga konsekvenser av den globala uppvärmningen i form av allt från värmebölje- relaterade dödsfall till ökat aggressivt hat-och hotbeteende på nätet. Den i mitt tycke kanske intressantaste aspekten som Senn framförde, var att sjukvården direkt och indirekt (främst genom läkemedelsindustrin) själv utgör en betydande miljöbov i dramat. Han menade därför att det krävs ytterligare arbete för att omdesigna våra servicemodeller med hänsynstagande till klimateffekterna.

Idealiseringstrend och konsumtion av sjukvård
En fascinerande presentation, som distinkt avvek från det konventionella medicinska innehållet på konferensen, stod Nathalie Herschdorfer från Photo Elysée i Lausanne för. Hon förestår ett framträdande fotografiskt museum, och med rikligt bildunderstöd visade hon hur människokroppen avbildats och avbildas fotografiskt. Med avstamp i det första fotografiet 1847 fram till dagens 136 miljarder (!) foton indexerade av Google, visade Herschdorfer hur olika teman avspeglar skiftande trender i avbildandet av människokroppen. En uppenbar trend härvidlag är avbildandet av ”idealkroppar”, förstärkt med photoshop-manipulationer, AI-genererade ”superkroppar”, med mera. Men hon visade också exempel på ”motkulturer”, som fokuserar på ”normala” kroppar, åldrade och/eller skadade kroppar osv. Man kan reflektera över hur ”idealiseringstrenden” inverkar på inte minst unga människors självbild, och även på hur vår kulturs motvilja mot åldrandets konsekvenser påverkar vår konsumtion av sjukvård i vid bemärkelse (inklusive plastikkirurgi) och de allmänna förväntningarna på vårdapparaten.

De delar av konferensen av kanske särskilt intresse för läsekretsen av Neurologi i Sverige, utgjordes emellertid av presentationer relaterade till Functional Neurological Disorders (FND). Tre föreläsare förtjänar att framhävas: Selma Aybek, professor i neurologi i Fribourg (Schweiz), David Perez, professor i neurologi och psykiatri vid Massachusets General Hospital och Harvard (USA), samt Alan Carson, neuropsykiater och honorärprofessor vid Centre for Clinical Brain Sciences vid University of Edinburgh (UK).

Läs hela artikeln