Hjärnatrofi vid MS
Den neuroinflammatoriska sjukdomen multipel skleros (MS) kännetecknas i sin vanligaste form av återkommande episoder av inflammation i hjärnan och ryggmärgen, vilka kan leda till neurologisk funktionsnedsättning. Radiologiskt ses vid undersökning med magnetkamera (MR) fokala inflammatoriska lesioner, men även hjärnatrofi utöver vad som förväntas vid normalt åldrande. Om detta skriver Mattias Vågberg, ST-läkare, Ph.D., Institutionen för farmakologi och klinisk neurovetenskap, Umeå universitet.
Hjärnan och ryggmärgen
genomgår under livet förändringar associerade med den normala åldringsprocessen. Det sker en minskning av den totala mängden vävnad med stigande ålder, av orsaker som i dag är ofullständigt kända.1 Sjukdomen MS kan dock medföra att denna förändring sker i snabbare takt. Detta betecknas patologisk hjärnatrofi och har varit föremål för intensiv forskning. Trots dessa forskningsinsatser saknas det dock fortfarande kunskap om de bakomliggande mekanismerna för hjärnatrofin vid MS, som ses från tidigt till sent skede i sjukdomen och vid samtliga förloppstyper.2 Det är välkänt att både neuronal vävnad och stödjevävnad kan skadas av MS-orsakad inflammation. En del av den MSorsakade hjärnatrofin orsakas således sannolikt av både fokal, direkt skada av inflammationen och även indirekt genom så kallad Wallersk degeneration, det vill säga nedbrytning av den del av axonet som ligger distalt om en fokal skada. Det har dock diskuterats kring om det även finns andra mekanismer bakom hjärnatrofin. En fortfarande olöst fråga är huruvida hjärnatrofi och fokala inflammatoriska lesioner vid MS helt och hållet representerar samma patofysiologiska process eller om de åtminstone till viss del är uttryck för skilda aspekter av sjukdomen. Bakgrunden till denna diskussion är att korrelationer mellan uppmätt mängd inflammatorisk vävnad och mått på hjärnatrofi ofta är av måttlig grad,2 vilket indikerar att de två variablerna inte helt kan förklara varandra. Dessutom ses ökad hjärnatrofitakt även vid progressiv MS, som i typfallet inte karaktäriseras av fokala inflammationer. Det är dock viktigt att nämna att en möjlig förklaring till diskrepansen mellan atrofimått och mängden inflammatorisk vävnad är att de MR-kameror som använts i de flesta MS-studier, vanligen med fältstyrka 1,5 eller 3,0 Tesla, inte kan producera tillräckligt skarpa bilder för att upptäcka alla MS-lesioner som faktiskt finns. Studier med högre fältstyrka, såsom 7,0 Tesla, visar fler inflammatoriska lesioner.3
Hjärnatrofi vid MS
Nya verktyg för att förutsäga sjukdomsaktivitet vid MS
Nya verktyg för att förutsäga sjukdomsaktivitet vid MS
Multipel skleros är en komplex sjukdom, en del patienter har ett mer godartat sjukdomsförlopp medan andra utvecklar svårare sjukdom med ökad skovfrekvens och snabbare progression. Nu har forskare identifierat en kombination av proteiner med potential att kunna fungera som biomarkör för att förutsäga framtida sjukdomsaktivitet. Sandra Hellberg, doktorand vid Institutionen för klinisk och experimentell medicin, Hälsouniversitetet i Linköping, skriver här om forskargruppens fynd.
Multipel skleros (MS) är en kronisk inflammatorisk och neurodegenerativ sjukdom i det centrala nervsystemet.1 Varje år insjuknar i Sverige cirka 900 personer med MS och kvinnor i fertil ålder löper störst risk att drabbas. Sjukdomen börjar oftast i ett skovvis förlöpande förlopp som senare, hos majoriteten av patienter, får en mer progressiv karaktär med ökad funktionsnedsättning. Inom 15 år efter diagnos behöver cirka 10 procent av patienterna gånghjälpmedel trots behandling.
BIOMARKÖRER SOM KLINISKA VERKTYG
Den kliniska bilden vid MS är mångfacetterad; en del patienter har ett mer godartat sjukdomsförlopp medan andra utvecklar svårare sjukdom med ökad skovfrekvens och snabbare progression. Bilden kompliceras ytterligare av att en del patienter fortsätter att försämras trots behandling. Det saknas i dag verktyg för att kunna förutsäga vilka patienter som riskerar att utveckla svårare sjukdom, vilket är av yttersta vikt för att i ett tidigt skede kunna välja rätt behandling för att bromsa sjukdomsförloppet. Biomarkörer har växt fram som ett värdefullt komplement till de kliniska parametrarna och kan bland annat användas för diagnostik, men också för att följa sjukdomsutveckling och hur en patient svarar på behandling (figur 1). Biomarkörer utgörs ofta av proteiner eller andra ämnen som kan mätas i blod eller likvor. Trots mycket forskning inom området, saknas pålitliga kliniskt användbara biomarkörer vid MS och de få som är etablerade används främst som stöd vid diagnostisering av patienter. 2 En bidragande orsak till denna kunskapslucka, och den stora utmaningen, är att MS är en mer komplex och heterogen sjukdom än vad man tidigare trott.
Faktorer som påverkar överlevnad efter stroke
Faktorer som påverkar överlevnad efter stroke
Det är välkänt att människor med låg socioekonomisk status har en högre risk både att insjukna i och att avlida av stroke. En viktig fråga är huruvida dessa skillnader kan förklaras av samverkande faktorer såsom livsstil och samsjuklighet eller är oförklarade och därmed kan bero på en omedveten diskriminering från sjukvårdens sida. Om detta skriver Anita Lindmark, fil dr, förste forskningsassistent, Enheten för statistik, Handelshögskolan vid Umeå universitet.
I vår studie1 har vi undersökt socioekonomiska skillnader i överlevnad inom olika tidsspann efter stroke. Vi tittade även på hur skillnaderna förändrats under 2000-talet samt huruvida dessa kunde förklaras genom olikheter i riskfaktorer och sekundärprevention i form av läkemedel förskrivna vid utskrivning från sjukhus.
MATERIAL OCH METOD
Studien baserades på patientdata från åren 2001 till 2009, där vi länkade ihop information från det nationella kvalitetsregistret Riksstroke, Socialstyrelsens dödsorsaksregister samt databasen LISA (longitudinell integrationsdatabas för sjukförsäkrings- och arbetsmarknadsstudier). Patienternas namn och personnummer avlägsnades i samband med sammanlänkningen. I studien ingick totalt 62.497 patienter i åldrarna 18–74 år med ett första insjuknande i stroke. Vi analyserade sambandet mellan överlevnad och socioekonomisk status inom tre olika tidsperioder efter stroke: 0–7 dagar (den akuta fasen), 8–28 dagar (den subakuta fasen) samt 29 dagar–1 år (den sena fasen). Fyra dimensioner av socioekonomi undersöktes: utbildningsnivå, inkomst, födelseland samt huruvida patienten bodde ensam eller inte vid tiden för stroke. Inkomst mättes genom individens del av familjens gemensamma inkomst året före stroke och delades in i tre lika stora grupper (låg, medel, hög). Sambandet mellan överlevnad och socioekonomi analyserades med Cox och logistisk regression där vi justerade för samverkande faktorer: kön, ålder, stroketyp, medvetandegrad vid ankomst till sjukhus (som indikator för svårighetsgrad), förmaksflimmer, diabetes samt rökning. Analyserna inkluderade även insjuknandeår för att undersöka tidstrender.
Så upptäcktes pannlobsdemens
Så upptäcktes pannlobsdemens
Det är nu drygt fyrtio år sedan Arne Brun, då professor i neuropatologi vid Lunds universitet, presenterade sin forskning kring sådana hjärnförändringar som i dag förknippas med pannlobsdemens, vilket var en okänd sjukdom på den tiden. Här skriver han själv om sitt banbrytande pionjärarbete.
Efter läkarexamen 1957 startade jag en blygsam verksamhet inom neuropatologi, en specialitet som då inte fanns vid Lunds universitet eller universitetssjukhus. Klinikledningen tog mina ambitioner på allvar och sände mig 1961– 1963 till Harvard, Boston, USA för att ta hem kunskaper i ämnet. Denna nyfikenhet eller öppenhet för nya utblickar har alltid stått för mig som det essentiella i ett universitets anda. Och det blev avgörande för mina framtida möjligheter att bedriva hjärnstudier i Lund. Väl återkommen efter lärorika år i Boston fann jag att man förberett min verksamhet med egna lokaler, specialutrustning och personal efter mina önskemål! En ung läkare i dag kan väl bara drömma om en sådan etableringsstart. Detta förtroende från mina överordnade motiverade mig naturligtvis extra. Först i efterhand har jag reflekterat över vad detta kan ha väckt för akademisk avund bland kollegor. En nackdel var dock att jag var helt ensam på området, utan någon klok äldre att konsultera inom just min specialitet. Jag fann emellertid kontakter på andra kliniker såsom hos neurologprofessor Gunnar Wohlfart, som jag varit underläkare hos, och hos neurofysiologen David Ingvar. Jag försökte hela tiden vara på min vakt mot missuppfattningar, som jag ju oemotsagd lätt kunde odla i min ensamhet. När det kom till kritan trivdes jag emellertid med min ensamtillvaro där jag kunde studera vad jag fann intressant. Detta gav mig så småningom möjlighet att ägna mig åt frontotemporal demens eller pannlobsdemens vid sidan av rutinbiopsier och annan verksamhet på patologen.
NY UNDERSÖKNINGSTEKNIK AVGÖRANDE
Detta var i början av sextiotalet, en tid då man ännu och några årtionden framåt hade god tillgång till hjärnmaterial. Jag upplevde det som en stimulerande utmaning att söka ta reda på vad som drabbat arma medmänniskor med demenssjukdomar och därtill lära mig något nytt om hjärnans funktionssätt. Jag gick från början konsekvent in för en ”totalteknik” som tillät att alla delar av hjärnan kunde granskas i mikroskopet, detta med tanke på hjärnans komplexa funktionssätt. Idén till metoden kom från mitt arbete på labbet vid Harvard där hela hjärnor bäddades in i celloidin och seriesnittades i tiotusentals tunna snitt så att varje struktur kunde letas upp och studeras i mikroskopet. Detta var nu praktiskt ogenomförbart i min situation, varför jag valde semiseriesnittning av hela hjärnan från konsekutiva 8–9 millimeter tjocka helhjärnsskivor inbäddade i paraffin. Detta gav storsnitt med en mycket god täckning av alla delar med möjlighet att studera förändringarnas typ, lokal och utbredning, regionala variationer i svårighetsgrad och eventuell asymmetri. Snitten var 5 tusendels millimeter tunna och handflatestora vilket säger något om de tekniska kraven på mina skickliga medhjälpare laboratorieassistenterna, som de kallades på den tiden.
Stråldosen kan sänkas vid FDG-PET
Stråldosen kan sänkas vid FDG-PET
Avancerad hjärnavbildning blir allt vanligare vid demensdiagnostik. Ny forskning visar att det går att minska stråldosen avsevärt vid PET-undersökning med likvärdigt resultat. Därmed öppnas nya möjligheter skriver David Fällmar, STläkare i Bild- och funktionsmedicin, Akademiska sjuk huset, Uppsala.
Ett världsomspännande demografiskt skifte äger för närvarande rum, med ett hastigt stigande antal äldre. Eftersom risken att insjukna i neurodegenerativa sjukdomar stiger med ökande ålder, så kommer förekomsten av dessa att öka påtagligt. År 2015 uppskattades antalet människor i världen med demenssjukdom till 46,8 miljoner – och enligt prognoser kommer den siffran att stiga till 131,5 miljoner till år 2050.1 Även Parkinsons sjukdom och andra neurodegenerativa sjukdomar förväntas öka i prevalens. Neuroradiologiska hjärnavbildningsmetoder, oftast med datortomografi (DT), har traditionellt använts för att värdera förekomst av cerebrovaskulär sjukdom, samt för att utesluta andra behandlingsbara orsaker till symtomen, som till exempel hjärntumör. I takt med att bildkvaliteten och kunskapen om sjukdomarna har ökat, så har fokus glidit över till att även påvisa fynd som kan stärka den kliniska diagnosmisstanken, eftersom en del direkta och indirekta tecken kan ses på bilderna. Vid neurodegenerativa demenssjukdomar, progressiv supranukleär pares och multipel systematrofi kan man se olika mönster av atrofi som kan tala för eller emot vissa diagnoser. I tidigt sjukdomsskede är detta inte särskilt uttalat, och ibland är det svårt att skilja patologisk atrofi från normalt åldrande. Därför krävs det andra avbildningsmetoder med större känslighet. Perfusion och glukosmetabolism kan mätas och avbildas med funktionella metoder. Sådana metoder har större chans att hitta sjukdomarna i tidigt skede. Glukosmetabolism i hjärnbarken kan avbildas med positronemissionstomografi (PET) genom att spåra omsättningen av en injicerad positronemitterande sockeranalog, 18F-fluorodeoxyglukos (FDG).
