Denna webbsida är endast avsedd för läkare och sjukvårdspersonal med förskrivningsrätt.

Tarmfloran spelar roll vid Alzheimers sjukdom

Tarmfloran spelar roll vid Alzheimers sjukdom
Tarmbakterier tycks kunna påverka utvecklingen av Alzheimers sjukdom visar ny forskning från École Polytechnique Fédérale de Lausanne, Schweiz, och Lunds universitet. Detta kan öppna upp för framtida möjligheter att förebygga sjukdomen med optimerade livsmedel. Detta skriver Frida Fåk Hållenius, docent vid Centrum för Preventiv Livsmedelsforskning, Lunds universitet.

Kan tarmbakterier påverka hjärnan? Den frågan ställde en schweizisk forskargrupp vid École Polytechnique Fédérale de Lausanne (EPFL) och satte in sin musmodell för Alzheimers sjukdom i en steril plastbubbla (isolator). Avkomman föddes helt utan bakterier och man kunde på så vis studera utvecklingen av beta-amyloidplack i hjärnan på möss som saknade bakterier. Det visade sig att bakteriefria möss hade en markant minskad mängd (ca 70 procent) beta-amyloidplack i hjärnan.1 De hade också mindre inflammation i
hjärnan.1 Nästa steg för att kunna påvisa bakterieflorans betydelse för Alzheimers sjukdom var att undersöka om tarmflorans sammansättning hos sjuka möss var annorlunda än hos friska möss. I detta skede kontaktades vi på Centrum för Preventiv Livsmedelsforskning, Lunds universitet, eftersom vi arbetar med sekvensering av tarmens mikrobiota. Jag och min doktorand, Nittaya Marungruang, sekvenserade avföringsprover från möss med Alzheimers sjukdom (transgena APPPS21) och från friska kullsyskon (vildtyp, WT). Vi fann att möss med Alzheimers sjukdom hade en annan sammansättning av tarmbakterier vid 8 månaders ålder. Även vid 1 och 3,5 månads ålder kunde man se små skillnader i tarmfloran, skillnader som sedan ökade med stigande ålder. En tydlig skillnad var att de äldre, friska mössen efterhand koloniserades med bakterien Akkermansia muciniphila, vilket inte observerades i samma utsträckning hos de sjuka mössen. Vi tittade vidare på vilka tarmbakterier som kunde vara associerade med mängden beta-amyloidplack och hittade en rad bakterier som tycktes korrelera med mängden plack. Vi fann även bakterier som korrelerade negativt med mängden plack, bland annat Akkermansia.1

Läs hela artikeln som PDF

Lovande forskning kring en ny terapi för HUNTINGTONS SJUKDOM

Lovande forskning kring en ny terapi för HUNTINGTONS SJUKDOM
Huntingtons sjukdom är en mycket allvarlig ärftlig sjukdom som ger upphov till en kombination av neurologiska, motoriska, kognitiva och psykiatriska symtom. Ännu finns ingen behandling som kan bromsa sjukdomsförloppet. Nya fynd med modifierade oligonukleotider väcker dock förhoppningar. Om detta skriver Olof Gissberg, forskare vid Karolinska Institutet, och Edvard Smith, överläkare och professor vid Karolinska Institutet

Huntingtons sjukdom är en neurodegenerativ och neuropsykiatrisk åkomma, som nedärvs dominant vilket betyder att i genomsnitt hälften av alla barn till en förälder med sjukdomen riskerar att själva utveckla den. Symtomen brukar dyka upp i 30–40-årsåldern och yttrar sig på flera olika sätt, bland annat ses motoriska och kognitiva förändringar som försämras med åren. Sjukdomen har sitt ursprung i Huntingtin- genen (HTT), som innehåller en upprepad DNA-sekvens bestående av byggstenarna C, T och G. HTT är belägen på kromosom nummer 4. Har man få repetitioner är man frisk och har man många riskerar man att utveckla sjukdomen; ju fler repetitioner, desto allvarligare blir sjukdomen. CTG-repetitionerna [grönfärgade i Figur 1] i genen utgör ett instabilt segment, vilket innebär att det i varje ny generation kan ske en expansion av antalet repetitioner i det sjuka arvsanlaget. Detta sker dels i könscellerna hos föräldern med anlaget,1 men expansionen fortsätter även i barnets nervceller under livets gång.2 DNA är en slags blåkopia för cellens proteiner. När DNA läses av bildas budbärar-RNA, som sedan utgör receptet för hur motsvarande protein ska se ut. För HTT-genen betyder det att den via budbärar-RNA ger upphov till Huntingtin-protein. Repetitionerna blir i proteinet en förlängd upprepning av aminosyran glutamin. Sjukdomen beror främst på att Huntingtin-proteinet genom denna upprepning blir toxiskt för nervceller, vilket leder till de skador i hjärnan som är typiska för sjukdomen. Varje individ har två kopior av HTT-genen, där ett anlag ärvs från respektive förälder. Detta innebär att det alltid finns ett friskt anlag med betydligt färre antal repetitioner och som fortsätter att uttrycka ett fungerande protein. Exakt hur skadan i nervcellerna uppstår är inte helt klarlagt. Det är komplicerat att undersöka eftersom även budbärar-RNA med många repetitioner kan orsaka skador.3

Samband mellan epilepsi och autism

Samband mellan epilepsi och autism
Epilepsi är en av de vanligaste neurologiska sjukdomarna i världen. Varje år diagnostiseras 4500– 5000 barn och vuxna med epilepsi i Sverige. Trots detta har inte den ganska stora kognitiva och psykiatriska samsjukligheten blivit tillräckligt uppmärksammad. Studier har visat att omkring 30 procent av personer med epilepsi har kognitiva svårigheter som bland annat kan ge sig uttryck i nedstämdhet, uppmärksamhetssvikt, minnesproblem, inlärningssvårigheter, ångest och kommunikationssvårigheter. Som del av sin avhandling om komorbiditet vid epilepsi och neurologiska sjukdomar har Heléne Sundelin, barnneurolog och överläkare, Universitetssjukhuset i Linköping, gjort en studie om sambandet mellan epilepsi och autism, som presenteras i denna artikel.

I den nya definitionen av epilepsi krävs ett epileptiskt anfall och en bestående dysfunktion i hjärnan som ger en ökad risk för flera epileptiska anfall samt en association med neurobiologiska avvikelser, kognitiva, psykologiska och sociala konsekvenser.1 Beteckningen anfall används också för många andra händelser som är plötsliga och ofrivilliga inom medicinen. Anfall som är epileptiska är resultat av plötslig synkroniserad aktivitet i mer eller mindre stora delar av hjärnan och tar sig olika uttryck beroende på vilken funktion dessa delar av hjärnan har. Under anfallen förlorar personen med epilepsi kontrollen över sin kropp och medvetande i olika grad. Anfallen kan visa sig som till exempel frånvaroepisoder, ryckningar i en extremitet eller i medvetslöshet med ryckningar i hela kroppen. Personer med epilepsi lever med vissheten om att de plötsligt kan få ett anfall och kan inte påverka när, var eller hur det kommer att te sig. Studier har också visat att samsjuklighet är vanligt och kan vara både somatisk, psykiatrisk och neuropsykiatrisk.2 Ibland orsakar denna samsjuklighet mer lidande än epilepsin.

Läs hela artikeln som PDF

KI-seminarium på Världsparkinsondagen 2017

KI-seminarium på Världsparkinsondagen 2017
På Världsparkinsondagen den 11 april arrangerade Karolinska Institutet ett seminarium, med forskare från Karolinska Institutet, övriga Norden och USA. Här bidrar Örjan Skogar, överläkare, Parkinsonmottagningen, Länssjukhuset Ryhov, Jönköping, med ett referat.

”Recognizing 200 Years of Studies in Parkinson’s Disease” var titeln på Karolinska Institutets högtidlighållande att det i år är just 200 år sedan James Parkinson publicerade sin skrift ”An Essay on the Shaking Palsy”. Ett förnämligt program komponerat av professor Per Svenningsson och medarbetare från Institutionen för klinisk neurovetenskap presenterades inför ett drygt hundratal åhörare. Publiken bestod av såväl parkinsondrabbade, forskare och kliniker. Såväl historiska som dagsaktuella forskningsrön i arbetet med att lösa gåtorna runt sjukdomen kontrasterades mot reflexioner från företrädare för patientorganisationen. En utmaning i sig att fördela tiden mellan olika intresseområden utan att alltför mycket stanna i det historiska perspektiv som är upphovet till årets jubileum. Trots en dominerande teoretisk syntes av pågående forskning på KI och i Norden var inbjudna föreläsare från USA ett bevis för den globaliserade forskningsvärlden. Och även om inte alla åhörare kunde tillgodogöra sig varje del ger det säkert alla en stark känsla av ödmjukhet inför naturens komplexitet i de patofysiologiska och biologiska förloppen inom neurovetenskap.

Eleonor Högström, ordförande i Parkinson Stockholms styrelse, talade inledningsvis om vikten av att skaffa kunskap för att möta utmaningarna som drabbad och anhörig. Genom att vara en del i en patientorganisation i Sverige har man som medlem politikers öron och kan komma till tals. Detta gäller både frågor av ekonomisk natur som stöd till drabbade och vid framtagandet av nya behandlingsriktlinjer. Som en av de vanligaste neurodegenerativa sjukdomarna samlar organisationen inte mindre än 9.000 av landets drygt 20.000 drabbade. 400 frivilliga får organisationen att fungera i vardagen.

Läs hela referatet som PDF

Kliniska apotekare i vårdteam kan minska läkemedelsrelaterade problem

Kliniska apotekare i vårdteam kan minska läkemedelsrelaterade problem
Läkemedelsrelaterade problem är vanliga hos äldre, inte minst bland dem som har demens. Interventioner från kliniska apotekare i vårdteam kan minska risken för läkemedelsrelaterade återinläggningar hos patienter med kognitiv svikt. Detta visade en kontrollerad studie på patienter som varit inlagda på Norrlands universitetssjukhus och Skellefteå lasarett, skriver Maria Gustafsson, leg. apotekare, Norrlands universitetssjukhus.

Äldre har en ökad risk för läkemedelsbiverkningar och speciellt utsatta är äldre personer med demens, bland annat beroende på att de ofta har mer uttalade brister på vissa signalsubstanser som acetylkolin och dopamin i centrala nervsystemet. Samtidigt visar data på att förskrivningen av läkemedel hos våra äldre med demens är hög och ofta olämplig, till exempel visade en studie på hög förskrivning av antikolinerga läkemedel till denna patientgrupp.1 En annan studie pekar på att antipsykotiska läkemedel och övriga psykofarmaka är vanligt förekommande bland persouppmärksammat detta. Denna genomfördes på en geriatrisk klinisk vid Karolinska Universitetssjukhuset Huddinge där 35 procent av inläggningar bedömdes vara orsakade av läkemedelsbiverkningar.3 Andra studier har visat liknande resultat.4 I en stor studie fann man att många av de läkemedelsrelaterade problem som krävt sjukhusinläggning har varit potentiellt förebyggbara.5 Felaktig läkemedelsanvändning orsakar inte bara lidande för patienten, utan kostar även samhället mycket pengar. Demenssjukdomar är vanligt bland äldre – i Sverige är antalet personer med demenssjukdom cirka 160.000 – och man ser en kontinuerlig ökning.6 Att läkemedelsförskrivningen till denna patientgrupp ej är optimal, att de är extra känsliga för biverkningar, samt att uppföljningen av behandlingen ofta ej genomförs på det sätt som är önskvärt, gör att personer med demens och minnesstörningar är speciellt utsatta för problem med läkemedel.

Läs hela artikeln som PDF