Denna webbsida är endast avsedd för läkare och sjukvårdspersonal med förskrivningsrätt.

Mäta epilepsi, Parkinsons sjukdom och stroke med SENSORER I TRÖJA

Mäta epilepsi, Parkinsons sjukdom och stroke med SENSORER I TRÖJA

För att följa upp och planera olika behandlingar och rehabiliteringsåtgärder behöver personer med epilepsi, Parkinsons sjukdom eller stroke regelbunden kontakt med sjukvården. Både kliniska undersökningar och utvärderingar sker i sjukhusmiljö och är begränsade i tid. Besöken ger en ofullständig bild av de svårigheter i vardagen som patienten upplever och det vore ofta värdefullt att kunna kart lägga och mäta olika symtom även utanför vårdinrättningar. Automatiserade objektiva mätningar kan också användas för att utvärdera förändringar och variationer över tid på ett mer reproducerbart sätt än genom klinisk anamnes. Läs mer i denna artikel av Dongni Johansson Buvarp, forskare vid Sahlgrenska Akademin.

Bärbara sensorer, såsom accelerometrar, gyroskop och optiska sensorer för kontinuerlig långtidsmonitorering av rörelsemönster och andra fysiologiska variabler har fått mycket uppmärksamhet på senare år. För att förstå förväntningarna på denna teknik undersökte vi olika uppfattningar om användandet av ”wearables” genom intervjuer i fokusgrupper.1 De som deltog i fokusgrupperna var dels personer med epilepsi eller Parkinsons sjukdom, och dels sjukvårdspersonal som jobbar med dessa sjukdomsgrupper och därmed har förståelse för behov och begränsningar i dessa patientgrupper. Både patienter och sjukvårdspersonal såg möjliga fördelar i form av förbättrade behandlingseffekter genom användning av bärbara sensorer. De värderade denna möjliga fördel högre än besväret att bära sensorerna. Dock var de bekymrade över bristande integritet och oroliga över om datainsamlingen skulle ge otillräcklig eller oanvändbar information. Vid epilepsi har rörelsesensorer visat sig ge möjlighet att detektera olika typer av motoriska anfall.2,3 Därmed kan man kartlägga anfallsfrekvensen på ett objektivt sätt, och inte förlita sig enbart på anfallskalendrar. Flera undersökningar har visat att personer med epilepsi inte vet om alla sina anfall, inte minst nattliga tonisk-kloniska anfall. Vid Parkinsons sjukdom kan objektiva mätningar användas för att avspegla behandlingseffekter i samband med medicinering över en längre tid i patientens hemmiljö.4

Informationen från sensorerna kan därmed bli värdefull för att möjliggöra optimering av den dagliga medicineringen för såväl personer med epilepsi som med Parkinsons sjukdom. För personer med stroke skulle data från sensorerna kunna användas för att kunna analysera rörelseförmåga och aktivitetsnivå, och därigenom kunna skilja på återhämtning av en funktion och kompensatorisk anpassning.2

Läs hela artikeln

Lämplighet att köra bil – en känslig fråga vid neurologisk sjukdom

Lämplighet att köra bil – en känslig fråga vid neurologisk sjukdom

Bilkörning är en självklar del av mångas liv och ett kvitto på att man är en kapabel, vuxen individ. Därför är frågan om att utreda den medicinska lämpligheten att köra bil så känslig. Trafikmedicinskt Centrum vid Karolinska Universitetssjukhuset Huddinge, Tema Åldrande, är ett av få centrum i landet som är specialiserade på dessa bedömningar.

Neurologiska sjukdomars påverkan på kognitionen kan göra att en person inte längre är lämplig att köra bil. De vanligaste diagnoserna som orsakar detta är demens/kognitiv svikt, stroke, epilepsi, Parkinsons sjukdom och multipel skleros. I Sverige återkallas mellan 8 000 och 9 000 körkort per år av medicinska skäl, där även andra diagnoser som hjärtkärlsjukdom och diabetes kan ligga bakom återkallelsen. På Trafikmedicinskt Centrum vid Karolinska Universitetssjukhuset Huddinge utvärderas i huvudsak om patienten har de kognitiva färdigheter som krävs för att framföra ett fordon. Personalgruppen består av läkare, psykologer, arbetsterapeuter, testledare och medicinsk sekreterare. De deltar även i utvecklingen av trafikmedicin genom att verka som experter i utredningar och bedriva forskning.

ANMÄLNINGSPLIKT FÖR LÄKARE OM OLÄMPLIGHET FÖR KÖRKORTSINNEHAV
Läkare är skyldiga att anmäla till Transportstyrelsen om de bedömer att en patient inte uppfyller de medicinska kraven för körkortsinnehav. I de fall de är osäkra och vill att att patienten får en bedömning av specialister i trafikmedicin, kan de vända sig till mottagningen. En remiss hit behöver patienten godkänna – däremot behöver de inte godkänna en anmälan. Det är inte nödvändigt att ha remiss för att söka sig hit, även om de allra flesta har det. På Trafikmedicinskt Centrum utreder man över 1 000 patienter per år, både för medicinsk lämplighet att behålla körkortet och att ta körkort. Av de som gör utredning för medicinsk lämplighet att behålla sitt körkort, förlorar ungefär hälften det. Mottagningens uppdrag är enbart att bedöma den medicinska lämpligheten för körkortsinnehav och de utfärdar inte intyg för exempelvis bilanpassning eller parkeringstillstånd. En utredning är omfattande och tar minst tre timmar. Under den tiden testas patientens syn och andra förmågor. Ibland ingår också ett praktiskt körtest i en bil med dubbelkommando tillsammans med arbetsterapeuten Cecilia Bråkenhielm och en trafikskolelärare som garanterar säkerheten under körningen.

Läs hela reportaget

Munskärmsträning kan förbättra sväljfunktionen hos äldre personer med dysfagi

Munskärmsträning kan förbättra sväljfunktionen hos äldre personer med dysfagi

Orofaryngeal dysfagi, sväljsvårigheter som berör munhåla och svalg, är vanliga hos personer med neurologisk sjukdom. Komplikationerna kan vara svåra såsom näringsbrist, viktförlust, lunginflammation och för tidig död. Munskärmsträning är en ny och effektiv metod att behandla sväljsvårigheter. I denna artikel av presenterar Patricia Hägglund, logoped, fynden från sin avhandling.

Fredagen den 12 april 2019, försvarade jag min avhandling vid Umeå universitet. I avhandlingen har jag främst undersökt förekomsten av sväljsvårigheter (dysfagi) och om en ny träningsmetod med munskärm kan hjälpa vid dysfagi bland äldre personer inom korttidsvård. I min avhandling visar jag att sväljsvårigheter inte bara är högt förekommande bland äldre, utan även är en riskfaktor för undernäring och ger högre risk för dödlighet. Avhandlingen visar även att fem veckors munskärmsträning förbättrar sväljfunktionen avsevärt hos äldre med sväljsvårigheter jämfört med kontrollgrupp. Fynden i avhandlingen ger starkt stöd till att bedömning av sväljsvårigheter bör ingå i vårdprogram bland äldre inom äldrevård, vilket det i dag inte gör.

VAD ÄR SVÄLJSVÅRIGHETER?
Sväljsvårigheter, även kallat dysfagi, är ett symtom på svårigheter att transportera mat, dryck, mediciner och saliv effektivt och säkert från munhålan till magsäcken. När problematiken att svälja berör munhåla och svalg, men inte matstrupen, kallas detta mer specifikt för orofaryngeal dysfagi. Sväljsvårigheter kan orsaka svåra komplikationer såsom näringsbrist, viktförlust, lunginflammation och för tidig död.Kliniska tecken på sväljsvårigheter i munhåla och svalg kan vara:
• Hosta
• Förändrad röstkvalitet såsom våt /gurglig röst
• Matrester i mun och svalg
• Kvävningskänsla
• Andningspåverkan
• Viktförlust
• Upprepade lunginflammationer

VAD ÄR EN NORMAL SVÄLJNING?
Att äta och svälja är inte bara livsuppehållande för oss människor, utan är även en central del av vårt sociala liv. Ofta ses vi över en fika eller middag tillsammans med vänner och familj eller arbetskollegor. Vi socialiserar samtidigt som vi äter och dricker, vilket förgyller våra liv

och sällan tänker vi på hur komplicerad en sväljning faktiskt är. Att en aktivitet vi gör mellan 580 till 2000 gånger per dag kräver att ett stort antal muskler i munhåla, svalg och matstrupe behöver koordineras i en komplex serie av fysiologiska, sensoriska och motoriska beteenden, för att inte en felsväljning ska ske.1
Vid naturligt åldrande förekommer fysiologiska förändringar som påverkar sväljfunktionen, vilket kallas för presbyfagi.2
Dessa åldersförändringar är främst minskad muskelmassa och muskelstyrka (sarkopeni), förändrad sammansättning av muskelvävnad (långsamma muskelceller ersätter snabba) och minskad känsel i munhåla och svalg. Andra åldersrelaterade förändringar är mins-kad salivproduktion, sämre rörlighet i käkleden och svagare lukt- och smak-sinne. De naturliga åldersförändringarna resulterar främst i en långsammare sväljningsprocess i munhåla och svalg med en fördröjd initiering av sväljreflexen och nedsatt tungstyrka. Även om dessa åldersrelaterade förändringar påverkar sväljfunktionen, orsakar inte ett friskt åldrande i sig sväljsvårigheter.3
Däremot anses dessa åldersrelaterade förändringar utsätta äldre personer för en högre risk för dysfagi, då äldre personer redan använder sin sväljfunktion maximalt och förekomsten av neurologiska sjukdomar stiger med ålder.

SVÄLJSVÅRIGHETER OCH NEUROLOGISKA SJUKDOMAR
Sväljsvårigheter är vanligt bland neurologiska sjukdomar. Upp till 82 procent bland personer med Parkinsons sjukdom drabbas av orofaryngeal dysfagi,4 upp till 86 procent bland personer med ALS5 och bland personer med MS upp till 34 procent6. I den akuta fasen av stroke drabbas mellan 37–78 procent av orofaryngeal dysfagi.7 Den stora variationen i förekomsten av orofaryngeal dysfagi har ofta varit härledd till vilken undersökningsmetod som har använts vid bedömningen: en instrumentell undersökning av sväljningen (videoendo-skopi eller videofluoroskopi) ger högre förekomst av orofaryngeal dysfagi jämfört med en klinisk bedömning.

Läs hela artikeln

Återinsättning av trombocythämmare efter spontan intrakraniell blödning? RESTART ger oss (nästan) hela svaret

Återinsättning av trombocythämmare efter spontan intrakraniell blödning? RESTART ger oss (nästan) hela svaret

Återinsättning av trombocythämmare efter en spontan intrakraniell blödning ökar inte risken för en ny blödning jämfört med att avstå. Tvärtom. Återinsättning verkar till och med minska risken för framtida blödningar. Det är det oväntade resultatet av RESTART-studien som presenterades på den europeiska strokekongressen ESOC i Milano, maj 2019. I denna artikel sammanfattas RESTART av Erik Lundström, överläkare vid Akademiska sjukhuset. Pågående studier (RESTART-Fr och STATICH) kommer sannolikt att kunna ge oss ett definitivt svar på denna viktiga kliniska fråga.

Antitrombotiska läkemedel är en av grundbehandlingarna vid ischemisk hjärtsjukdom och stroke. Drygt 40 procent av patienterna som drabbas av en intrakraniell blödning står på dessa läkemedel vid insjuknandet.1 Den svåra frågan man som kliniker ställs inför är om man vågar återinsätta ett läkemedel som kan orsaka blödningar,2,3 eller om man ska avstå och samtidigt öka risken för ischemisk stroke eller hjärtinfarkt.4 Konsensus för hur man ska agera saknas.

Observationsstudier anger att risken för blödning eller propp är lika stor, ungefär 2–3 procent per år för vardera intrakraniell blödning och tromboembolisk sjukdom.5,6 Men vi vet att resultat från observationsstudier inte ger oss hela sanningen. Bästa bevisen får vi från randomiserade kontrollerade studier.

Därför är RESTART (The REstart or STop Antithrombotics Randomised Trial)7 viktig. Studien presenterades på den europeiska strokekongressen i år och är den första multicenterstudien som jämför återinsättning av trombocythämmare med att avstå återinsättning efter en spontan intrakraniell blödning. Studien inkluderade 537 patienter vid 122 sjukhus i Storbritannien [Tabell 1]. Patienter som randomiserades till återinsättning av antiaggregantia hade proportionellt (men inte statistiskt) färre intrakraniella blödningar (justerat hazard ratio 0,51 {95% konfidensintervall 0,25–1,03}; p=0,060), färre större blödningar och samma antal ocklusiva kärlhändelser, jämfört med individer som inte återinsattes på antiaggregantia [Tabell 2].

Läs hela artikeln

Trötthet efter traumatisk skallskada

Trötthet efter traumatisk skallskada

Trötthet efter skallskada är ett vanligt symtom som påverkar patienternas vardag. Hittills har det varit svårt att hitta sätt att objektivt mäta denna trötthet. Vid Umeå universitet har man nu studerat funktionell magnetresonanstomografi, vilket gav lovande resultat. Läs mer i denna artikel av psykolog och medicine doktor Nils Berginström.

Trötthet är ett av de vanligaste symtomen efter traumatisk skallskada (eng. traumatic brain injury; TBI). Om-kring 70 procent av patienterna med bestående besvär efter TBI lider av trötthet,1 vilket är avsevärt mer än de ca 10–20 procent av normalpopulationen som lider av kliniskt signifikant trötthet.2
Trötthet är ett vanligt symtom i de flesta neurologiska grupper, såsom vid Parkinsons sjukdom, multipel skleros och stroke.Tröttheten som dessa patienter upplever är ofta svår att förstå, både för patienterna själv och för människor runt om-kring dem. Den beskrivs som en extrem uttröttbarhet som kan uppkomma plötsligt, ibland utan förvarning då den kan triggas av rätt basala mentala aktiviteter, men också av många sinnesintryck, vilket kan ta sig i uttryck av ljud- och ljuskänslighet. Vila kan ha bra effekt, men ofta krävs längre och mer frekvent vila än normalt; om man gått över gränsen för vad man orkar med kan man behöva vila i dagar, eller till och med i veckor. Då många av dessa patienter saknar synliga bevis på sin hjärnskada, kan det vara svårt för andra att förstå hur handikappande denna trötthet kan vara. Tröttheten påverkar patienterna förmåga att ta del av vardagliga aktiviteter, begränsar den kognitiva förmågan, ger affektiva besvär, samt påverkar arbetsförmågan och möjlighet att ta del av rehabilitativa insatser.

Det är dock inte bara patienter och anhöriga som brottas med att förstå denna trötthet. Även inom det vetenskapliga fältet har det varit svårt att enas om en gemensam definition och det har varit svårt att hitta sätt att objektivt mäta denna trötthet. I ett försök att definiera trötthet vid neurologiska sjukdomar föreslår Kluger et al3 att man bör skilja på egen-upplevd trötthet (fatigue) och uttröttbarhet definierat som en försämring i prestation över tid vid utförande av mentala el-ler fysiska uppgifter (fatigability). Då det hos patienter med skallskada främst berör mental trötthet, kan fatigability mätas med neuropsykologiska tester. Den egenupplevda tröttheten har dock varit svårare att fånga, trots att det kanske är den som påverkar patienterna mest i deras vardag. Det finns i dag över 30 självskattningsformulär på trötthet, men det finns ingen ”gold standard” för utvärdering av trötthet efter skallskada.4 Ett problem med att mäta trötthet på detta sätt är skalornas subjektiva natur, vilket blir ett särskilt problem i grupper med patienter som kan ha begränsningar i självinsikt, såsom vid skallskada. I en tid med större krav på objektiva mått gällande funktions- och förmågenedsättningar, krävs andra sätt att mäta trötthet efter skallskada.

Läs hela artikeln