Denna webbsida är endast avsedd för läkare och sjukvårdspersonal med förskrivningsrätt.

ANS In Real Life

ANS In Real Life

Ett snötäckt Uppsala var i år mötesplatsen när Akut Neurologi i Sverige (ANS) arrangerade sitt årliga möte – ANS In Real Life. Mötet har blivit en årlig tradition och hölls nu för sjätte gången sedan starten 2014. Här följer en mötesrapport av Johan Virhammar, Erik Lundström och Karl Sjölin från den lokala organisationskommittén, samt Michael Mazya, avgående ordförande i ANS.

Den unga föreningen Akut Neurologi i Sverige (ANS) grundades för åtta år sedan men har redan 210 medlemmar fördelade på 40 sjukhus i Sverige, Norge och på Åland. Föreningen är framför allt känd för sina livesända föreläsningar (webinarer) med akutneurologiska teman som hålls varje onsdag klockan 12.15-12.45. Det har nu hållits över 200 webinarer med som mest över 200 deltagare. En gång om året träffas föreningens medlemmar under två dagar för att lyssna på föreläsningar, hålla årsmöte och umgås under trevliga former. Detta möte brukar kalllas för ANS In Real Life då man till skillnad från webinarerna nu träffas ”på riktigt”. Mötet började med att generalen för den lokala organisationskommittén Erik Lundström och ANS ordförande Michael Mazya hälsade mötets 80 deltagare välkomna. Lokalen för mötet var det nybyggda Psykiatrins Hus vid Akademiska sjukhuset i Uppsala.

DIAGNOSTIK
Första dagen inleddes med kliniskt matnyttiga presentationer som täckte in neuroradiologi, neurokirurgi samt akut neurologi. Först ut var Patrik Ring, neuroradiolog vid Akademiska sjukhuset, som talade om undersökningar med magnetresonanstomografi av patienter med tekniska implantat, som till exempel shuntar och pacemakers. En av de största farorna med tekniska implantat som inte är godkända för magnetresonanstomografi är att delar och framför allt kablar kan värmas upp så mycket att omgivande vävnad kan ta skada. Termen MR-kompatibel är ett begrepp som bör undvikas då det användes till produkter godkända före 2005. I stället anges nu att produkter kan vara MR-villkorade vilket innebär att de kan användas i MR-kameror om vissa villkor är uppfyllda.

NEUROKIRURGI OCH HANDL
Kontakten med den neurokirurgiska kliniken sker ofta genom ett telefonsamtal med en kollega som man kanske aldrig har träffat. Livsavgörande beslut fattas och förmedlas via telefon och tydlig kommunikation är givetvis viktig. Professor Elisabeth Ronne Engström, neurokirurg vid Akademiska sjukhuset, redogjorde för hur hon som neurokirurg resonerar när hon blir kontaktad om en patient med en livshotande intrakraniell blödning. Som remittent får man inte glömma att förmedla patientens aktuella status och hur symtomen har utvecklats över tid då detta är helt avgörande för en eventuell åtgärd. Hon poängterade att även om neurokirurgen rekommenderar konservativ behandling – det vill säga att avstå från kirurgi – så betyder det inte att den medicinska vården ska begränsas. Dr Olafur Sveinsson berättade om det ovanliga tillståndet med förkortningen HaNDL (syndrome of tran sient headache and neurologic deficits with cerebrospinal fluid lymphocytosis). Som namnet antyder handlar det om patienter med migränlikande huvudvärk, övergående fokalneurologiska bortfall och kraftig lymfocytär pleocytos i likvor. Patienterna har inte sällan också förhöjt lumbalt öppningstryck i likvor. Tillståndet har oftast god prognos och är en uteslutningsdiagnos när allvarligare tillstånd har uteslutits som CNS-infektioner, autoimmun encefalit eller reversibelt vasokonstriktionssyndrom.

ETIK
Etiska överväganden var ett återkommande tema när mötets deltagare diskuterade under frågestunder i samband med de två dagarnas föreläsningar. Tydligast blev detta när intensivvårdsläkaren Helena Almén från Akademiska sjukhuset gav sin syn på den akuta handläggningen av intracerebrala hematom. Hennes budskap var att fler patienter i denna grupp bör erbjudas hög vårdnivå för optimering av systemiska funktioner och därmed bästa förutsättningar för hjärnan. När bedömningar av prognos görs i akutskedet så övervärderar läkare ofta patientens risk att avlida under aktuellt vårdtillfälle. 1 Man ska därför vara försiktig med att fatta livsavgörande beslut i vargtimmen utan tillräckligt underlag. Att säkra luftvägarna med intubation kan ge tid och rådrum för bättre avvägda beslut. Som jämförelse kan nämnas att patienter med hjärtstopp intuberas i 94 procent av fallen medan samma siffra är 37 procent för medvetslösa patienter med intracerebrala hematom eller ischemisk stroke.2 Detta trots att prognosen generellt är bättre för patienterna med intracerebrala hematom. Föreläsningen var en riktig ögonöppnare och budskapet var välkomnat av de flesta åhörarna. Martin Dreilich, sektionschef på Palliativt centrum på Akademiska sjukhuset, talade om när och hur man ska man fatta beslut om behandlingsbegränsningar och beslut om framtida insatser. Han betonade att ett brytpunktssamtal inte behöver vara en engångsföreteelse. Man bör kommunicera med patient och anhöriga i flera steg, varje gång vården byter riktning.

Läs hela referatet som PDF

Framtidens journal – vän eller fiende?

Framtidens journal – vän eller fiende?

Ännu är det på de flesta håll lite i sin linda, men runt om i landet pågår en stor förändring av sjukvårdens sätt att hantera information. De allra flesta är nog överens om att det är på tiden att vissa av våra system byts ut. På ytan kan det också se ut som att det bara är några program som ska bytas – istället för att klicka här ska vi klicka där – men bakom kulisserna är det en stor förändring av vad som görs, men framför allt av vad som kan göras. Men vart är vi egentligen på väg, och vem är det som kör? Läs mer i denna artikel av Anna Rossander, läkare och doktorand vid Institutionen för tillämpad IT, Göteborgs universitet.

MOT MER SYSTEMATIK OCH MINDRE FRITEXT
Många av de upphandlingar som görs av nya system har som krav att systemet ska hantera strukturerad information, istället för att som dagens system till stor del bestå av fritext. Systemens informationsmodeller, som beskriver hur saker och ting förhåller sig till varandra ska också möjliggöra utbyte med andra program/system genom att följa etablerade sätt att kommunicera, både vad gäller innehåll och format. Det kan låta väldigt tråkigt med standarder och strukturerad information (systematik), men det är grunden för mycket av det vi tar för givet idag, till exempel skicka sms mellan telefoner av olika märken via olika nät, och är också grunden för många av de möjligheter som finns framför oss. En första uppenbar vinst är att systematiska data som samlats enligt standarder också kan delas med andra system som har samma syfte, detta kallas interoperabilitet. Den semantiska interoperabiliteten avser innehållet i informationen, till exempel ”tremor”, ”botulinumtoxin”, ”andningsfrekvens”, och är det som gör att smileys ser (nästan) likadana ut hos den som sänder och den som tar emot, men som också förklarar varför det blir fyrkanter hos vissa när någon lanserar nya smileys, tills de nya har tagits upp i den gemensamma standarden och fungerar i alla program.

Socialstyrelsen har fattat beslut att Sverige ska använda SNOMED CT som begreppssystem för att möjliggöra semantisk interoperabilitet [se faktaruta]. För varje begrepp har SNOMED CT en term som definierar innehållet, synonymer för olika språk och tillämpningar samt en nummerserie som är maskinbearbetningsbar [bild 1]. Utöver den semantiska interoperabiliteten krävs teknisk, juridisk och organisatorisk interoperabilitet, men inom vården är det den semantiska interoperabiliteten som är den största svårigheten för delning av information. Se till exempel på alla våra kvalitetsregister där vi måste mata in informationen en extra gång, istället för att hämta den ur våra journalsystem. Det beror till stor del på att informationen kvalitetsregistret söker är lagrad på olika sätt, eller inbäddad i fritext, i de olika systemen, vilket kan förvåna en när det gäller saker som laboratoriesvar som är ganska enhetliga på ytan.

Läs hela artikeln

Följsamhet till medicinering vid Parkinsons sjukdom – Varför gör inte patienten som jag ordinerar?

Följsamhet till medicinering vid Parkinsons sjukdom – Varför gör inte patienten som jag ordinerar?

Bristande följsamhet till medicinering är ett generellt problem, men är särskilt påtagligt vid läkemedelsbehandling av Parkinsons sjukdom. Detta kan leda till sämre effekt, sämre livskvalitet och ökande sjukvårdskostnader. Läs mer i denna artikel av Johan Lökk, professor och överläkare vid Karolinska Universitetssjukhuset.

Parkinsons sjukdom har funnits sedan biblisk tid men det var inte förrän på 1800-talets början som sjukdomen beskrevs av engelsmannen och kirurgen James Parkinson och benämndes ”the shaking palsy”. Franske läkaren Charcot bidrog 60 år senare med att addera fler symtom till sjukdomens karaktär och däri även autonoma symtom. Sjukdomen är inte ovanlig och drabbar ungefär 3 procent av personer över 65 år i befolkningen, vilket gör att det är den näst vanligaste neurodegenerativa sjukdomen efter Alzheimers sjukdom. Orsaken är trots den långa historien ej känd, men man vet dock att en viss ärftlighet finns i vissa fall av sjukdomen. Man vet dock numera en hel del om sjukdomsprocessen, patogenesen, bland annat med en progressiv död av vissa delar av nervcellerna i basala ganglierna centralt i hjärnan innehållande dopaminnervceller med signalsubstansen dopamin. Denna minskning av dopaminproduktionen leder till de typiska parkinsonsymtomen och även icke-motoriska symtom, samt så småningom i samband med behandling även komplikationer i form av överrörelser, fluktuationer, dosglapp och ”on-off”. Behandlingen av Parkinsons sjukdom handlar, som så ofta vid ett bristtillstånd med tillhörande symtom inom medicinska området, om att tillföra bristämnet, i detta fall dopamin, för att lindra symtomen.

Efter det att sjukdomen för 200 år sedan hade karakteriserats fanns egentligen ingen adekvat behandling. Efter ett par decennier introducerades dock behandling med antikolinerga läkemedel som dock har en annan verkningsmekanism än de senare framtagna dopaminerga läkemedlen. Dessa kom för cirka 50 år sedan bland annat genom förtjänstfulla arbeten av den svenska senare Nobelpristagaren Arvid Carlsson. Man insåg då att man måste ge en variant av dopamin – levodopa – som kan passera in i hjärnan till skillnad från rent dopamin som ej passerar blod-hjärn-barriären. Under de därpå följande decennierna togs det fram andra mediciner för att öka produktionen av dopamin (levodopa), minska dess nedbrytning (enzymhämmare) eller imitera dopamin (dopamin-agonister). Allt med syftet att höja dopaminnivåerna i hjärnan och försöka efterlikna det normala toniska flödet av dopamin.

De flesta mediciner mot Parkinsons sjukdom intas som tabletter eller kapslar och innebär ofta administrationstillfällen flera gånger dagligen och dessutom med olika mediciner som gör behandlingen komplex och individuell. De flesta dopaminerga tabletter intas 3–4 gånger/dag men vid progredierande och avancerad sjukdom 6–8 gånger/dag. Det leder ofta till att patienten ibland eller ofta glömmer ta sina mediciner eller tar medicinen på fel tid; följsamheten – adherence
– till ordinerad medicinering blir ej bra. Det har då visats att dålig följsamhet, så kallad non-adherence. till medicinering leder till sämre effekt av terapin, sämre livskvalitet och även ökade sjukvårdskostnader. Problem med non-adherence gäller generellt vid behandling av sjukdomar men är särskilt påtaglig vid farmakologisk terapi av Parkinsons sjukdom då sjukdomen är kronisk och progressiv med livsvarig medicinering, som ofta kräver intag av flera preparat, individuellt doserade och tidssatta.

Läs hela artikeln

Bättre behandlad Alzheimers sjukdom kan öka tiden att bo hemma

Bättre behandlad Alzheimers sjukdom kan öka tiden att bo hemma

Personer med Alzheimers sjukdom kommer ofta att med tiden behöva flytta till särskilt boende för att få vård och omsorg. I en nyligen publicerad studie har man för första gången studerat sambandet mellan tid till särskilt boende och hur alzheimerpatienter svarar på sin behandling. Carina Wattmo, doktor i medicinsk vetenskap, bidrar här med en sammanfattning av studien.

Bland de kroniska sjukdomarna är demens den största bidragande orsaken till placering på särskilt boende. Jämfört med icke-dementa personer på särskilt boende behöver individer med Alzheimers sjukdom mer personlig omsorg, en större omfattning av vård och mer övervakning, vilket är relaterat till större börda för vårdgivaren och högre vårdkostnader. 1 Boendeplacering kan också ha negativa effekter på den demente personens livskvalitet, aktivitetsnivå och intag av antipsykotiska läkemedel.2 Årskostnaden 2016 för särskilt boende i Sverige enligt Kommun- och landstingsdatabasen var 655.000 kronor i medelvärde per vårdtagare. Vår forskargrupp har visat att i genomsnitt 72 procent (4,1 år) av perioden från patientens alzheimerdiagnos till död tillbringades i särskilt boende.3 Orsakerna till särskilt boende är sannolikt multifaktoriella och beror på både vårdtagarens och vårdgivarens egenskaper, till exempel högre ålder,4 ensamboende, sämre kognitiva och ADL- (aktiviteter i dagliga livet) förmågor och försämring av vårdgivarens hälsotillstånd5 har observerats påskynda boendeplacering. Motsägande resultat avseende kön har beskrivits,4,5 men sambandseffekten av kön och ensamboende kan påverka resultatet. Vår grupp visade att män som levde ensamma hade nästan fyrfaldig risk för särskilt boende jämfört med sammanboende män, medan motsvarande risk för kvinnor var trefaldig.6 Efter två decennier är den huvudsakliga symtomatiska behandlingen mot Alzheimers sjukdom fortfarande kolinesterashämmare (donepezil, rivastigmin och galantamin). Trots detta har anmärkningsvärt få studier av Alzheimers sjukdom genom åren undersökt sambandet mellan olika aspekter av behandling med kolinesterashämmare och tid till särskilt boende. Några observationsstudier såg att användning av kolinesterashämmare fördröjde placering på särskilt boende.7 En uppföljning av tidigare deltagare i kliniska prövningar av donepezil rapporterade att effektiva doser och långvarig användning av läkemedlet kunde skjuta upp boendeplacering.8 Vår grupp observerade att en högre genomsnittlig dos av kolinesterashämmare under studien förlängde medeltiden till särskilt boende med 7 månader.6 Ingen tidigare studie har visat huruvida korttidsrespons på behandling med kolinesterashämmare påverkar tiden till särskilt boende. Syftet med denna studie var att undersöka förhållandet mellan tid till särskilt boende och 6-månaders respons på behandling med kolinesterashämmare med hjälp av kognitiva, globala och ADL-skalor hos patienter med Alzheimers sjukdom. 9

Läs hela artikeln

 

Ekonomiska fördelar med poliklinisk neurologiverksamhet

Ekonomiska fördelar med poliklinisk neurologiverksamhet

Bredd, prestigelöshet och nyfikenhet är några av de ord som återkommer när de anställda på neurologmottagningen i Gävle sjukhus förklarar varför de trivs så bra på sin arbetsplats.

Det är ett drygt år sedan de gick endagskursen i Stockholm. Sedan dess har sjuksköterskorna Anna Lönnberg och Petra Låång successivt tagit över botulinumtoxinsprutandet på migränpatienter här på kliniken.
– Vi ville avlasta läkarna. Och så tyckte vi det var intressant att få lära sig, säger Anna Lönnberg. Hon konstaterar att patienterna verkar tycka att det är en fördel att det är sjuksköterskor som utför de behandlingarna numera.
– Vi är mer flexibla och kan ge dem lite längre tid, säger hon och påpekar att den medicinska bedömningen givetvis fortfarande görs av läkare. Men migränbehandling är förstås bara en av många olika slags behandlingar som utförs här. Med ansvar för neurologin i hela Region Gävleborg är bredd en av de saker som kännetecknar neurologmottagningen på Gävle sjukhus. Region Gävleborg har ett geografiskt stort upptagningsområde som sträcker sig norrut till gränsen mellan Hälsingland och Medelpad, söderut nästan till Uppsala och västerut fram till Härjedalen. Neurologmottagningen har därmed ansvar också för patienter som hör till sjukhusen i Söderhamn, Sandviken, Ljusdal och Hudiksvall. Läkarna blir ibland också konsulterade av det privata sjukhuset i Bollnäs.
– En fördel med att vi ansvarar för hela regionen är att vi får bredd. Men det innebär förstås också att vi måste hålla oss à jour, säger Irina Sjöblom, överläkare och medicinskt ansvarig på kliniken. neurologi i sverige nr 1– 19 43 Hon berättar att hon och kollegerna brukar turas om att gå på konferenser och sedan förmedla den nya kunskapen vidare till varandra. Däremot bedrivs i nuläget ingen forskning på kliniken.

POLIKLINISK OCH KONSULTERANDE VERKSAMHET
Det var redan kring sekelskiftet som neurologin vid Gävle sjukhus, av ekonomiska skäl, valde att avveckla avdelningsverksamheten och i stället satsa på endast poliklinisk och konsulterande verksamhet, berättar överläkaren Sniege Zemguliené. Hon har arbetat här sedan 1997 och därmed fått uppleva hur verksamheten, bland annat till följd av detta, kunnat utökas rejält. 1997 var de två läkare – i dag finns här tre överläkare, två specialister och tre ST-läkare. Givetvis har också antalet sjuksköterskor och annan personal utökats. På kliniken finns fyra, snart fem sjuksköterskor, en undersköterska, två neuropsykologer, samt chef och chefsstöd. Men inte minst gläds Sniege Zemguliené över allt det som hänt inom neurologin i stort under det senaste dryga decenniet – här och i resten av världen.
– Från att vara främst diagnostiserande specialitet med begränsade behandlingsmöjligheter har ju neurologin utvecklats till att nu vara ett av de mest moderna medicinska områdena och blivit till en behandlande specialitet. Samtidigt har ju teknikutvecklingen bidragit till mycket bättre diagnostiska möjligheter och förbättring av det praktiska arbetet. Det är ju fantastiskt!

Läs hela reportaget