Denna webbsida är endast avsedd för läkare och sjukvårdspersonal med förskrivningsrätt.

DENNA WEBBPLATS ANVÄNDER KAKOR (COOKIES). Vi använder kakor för att kunna ge dig en bra upplevelse när du besöker vår webbplats. Kakor används för webbstatistik för att kunna göra förbättringar på webbplatsen. Läs mer om vår cookie policy. Du kan välja att godkänna att vi använder kakor under ditt besök genom att klicka på “Jag godkänner”.

Epilepsy Nurse Academy

Webinar: “Optimerat patientomhändertagande vid epilepsi”. Cecilia Adelöw – Specialistläkare Neurologi, Vällingby Neuro. Samma föreläsning ges vid två tillfällen.

Onsdag 13 och 20 Mars 2024
kl 12.10 – 12.50

Angelini Pharma inser hur betydelsefulla epilepsisjuksköterskor är för vård och omhändertagande av epilepsipatienter.

Vår ambition är att stödja och stärka epilepsisjuksköterskans roll genom utbildning, inspiration och genom att skapa en plats för professionellt nätverkande.

Det är därför som vi grundat Epilepsy Nurse Academy. Webbinarierna kommer att vara på svenska.

Välkomna!

Cecilia Adelöw, Specialistläkare Neurologi, Vällingby Neuro
Cecilia Adelöw läste sin grundutbildning i Linköping och arbetade, gjorde sin specialistutbildning samt forskade på Karolinska sjukhuset i Solna där hon disputerade med en avhandling om epilepsi-epidemiologi för prof Torbjörn Tomson år 2009.

Sedan år 2014 driver hon tillsammans med kollega Jonas Persson en öppenvårdsmottagning i neurologi/neurofysiologi i Vällingby Läkarhus. På mottagningen arbetar sekreterare, två sköterskor, biomedicinska analytiker och läkare i neurologi samt neurofysiologi.

Ca 1/3 av de 40 tal patienter Cecilia ser varje vecka har epilepsi, flertalet av dessa har terapi-refraktär sjukdom.

Anmäl Er senast den 12:e respektive den 19:e mars till [email protected]. Ange i anmälan namn, arbetsplats samt vilket datum ni vill delta.

Maria Gutke Nigam
Account Manager, Sweden
[email protected]
Mobile: +46 73 037 19 08

Det glymfatiska städningssystemet kopplar sömnbrist till neurodegenerativa sjukdomar

Varför är sömnen så essentiell att vi spenderar en tredjedel av vår tid på att sova? Varför är sömnbesvär en riskfaktor för demenssjukdomar som Alzheimers och Parkinsons sjukdom? En av orsakerna till detta finns i något så trivialt som ryggmärgsvätskan och dess rörelser. Iben Lundgaard, docent vid Lunds universitet, berättar mer om det glymfatiska systemet i denna artikel.

UPPTÄCKTEN
Vi börjar år 2012, där man i danska Maiken Nedergaards laboratorium i Rochester, i norra hörnet av staten New York, använde 2-foton mikroskopi i mushjärnor för att avbilda ryggmärgsvätskans rörelser. Denna metod som använder laserbaserat mikroskopi av hjärnan utvecklades redan under 1990-talet men forskare hade mest intresserat sig för att studera neuroner och de mycket snabbt responderande mikroglia, hjärnans immunceller, med denna metod. I Maikens labb injicerade man ett fluorescerande spårämne i ett av ryggmärgsvätskans rum, cisterna magna, som finns strax under hjärnhinnan bakom lilla hjärnan. Efter injektionen riktade de 2-foton-mikroskoplinsen mot hjärnbarken. Inom minuter observerade de att spårämnen från ryggmärgsvätskan framträdde och flödade in i hjärnan kring kärlen. Ryggmärgsvätskan följde artären från hjärnytan in i hjärnan. Detta enkla försök var grunden till kunskapen om det glymfatiska systemet. Plötsligt hade man upptäckt att ryggmärgsvätskan alltså inte stannar kvar i hjärnans ventriklar eller subaraknoidalrummet utan genomströmmar hela hjärnan, som en flod. Och i likhet med hur en flod transporterar bort löst material och skräp, rensar det glymfatiska systemet hjärnvävnaden från lösta ämnen.

I samma artikel upptäckte man även att det glymfatiska systemet är beroende av vattenkanalen aquaporin 4. Aquaporin 4, som i hjärnan bara uttrycks i gliaceller av typen astrocyter, är koncentrerat i ”fotprocesserna” som finns kring kärl. Därför fick systemet namnet det glymfatiska (glia-lymfatiska) systemet. När aquaporin 4 elimineras i möss fungerar det glymfatiska systemet mycket sämre. Av den anledning kunde en ny roll hos astrocyters funktion beskrivas, vilken är mer specifik än generell homeostas och ”förmedlingen” av ny likvor till hjärnan förklarar varför en vattenkanal finns i hög koncentration kring kärl som i hjärnan är väldigt tajta.

RELATION TILL DEMENSSJUKDOMAR
När det glymfatiska systemet slogs ut via genetisk manipulation i möss såg man även att avlägsnandet av beta-amyloidpeptid försämrades i hjärnan. Alzheimermöss med dålig glymfatisk funktion bildade fler plack och hade försämrat minne jämfört med alzheimermöss med normal glymfatisk funktion. Här har man då ett system som kan förhindra viktiga aspekter av alzheimerpatologi såsom mängd av betaamyloid samt plack. Post mortem-analys av människohjärnor visade att aquaporin 4-vattenkanalerna var lokaliserade kring kärl, men var så i lägre grad i alzheimerpatienter jämfört med icke-dementa personer av samma ålder. Dessa upptäckter tillsammans vittnar om ett system som är beroende av glia-celler och som tar bort beta-amyloid. Med det glymfatiska systemet har man då ett verktyg som man kan försöka använda för att förhindra sjukdomar där proteiner ackumulerar och klumpar ihop, såsom Alzheimers sjukdom. Senare fick man även evidens för att det glymfatiska systemet är relevant för att förhindra Parkinsons sjukdom.

KOPPLINGAR TILL SÖMNFORSKNING
I de första försöken där det glymfatiska systemet studerades var mössen sövda. Det ledde till ytterligare frågor: Finns detta system bara i ett artificiellt tillstånd under påverkan av narkosmedel? För att det glymfatiska systemet ska kunna ha betydelse på riktigt var det viktigt att systemet också förekom i ett mer fysiologiskt relevant tillstånd. Forskarna upprepade försöken med möss i vaket tillstånd. De såg då nästan ingen aktivitet av systemet. De upprepade då försöken i möss som fick sova på mikroskopen. I naturligt sovande möss såg man att systemet var lika aktivt som i sövda möss. Detta blev publicerat i tidningen Science i 2013 och väckte ännu mer intresse än den första artikeln, inklusive många artiklar i vanliga tidningar. Det glymfatiska systemet var nu etablerat som ett nytt forskningsområde, och har även inspirerat till ytterligare forskning kring kopplingar mellan sömn och demenssjukdomar. Vad händer då under sömn? Man vet nu att cellerna krymper under sömn och ger mer plats så att likvor kan ta sig från det perivaskulära utrymmet helt in i hjärnan och få access till lösta ämnen i de interstitiella rummen. Särskilt djupsömn samt liknande hjärnaktivitet, med långsamma delta- vågor, i sövda möss är gynnsamma för det glymfatiska systemet, även om det inte är känd varför. Dygnsrytmen medverkar också till det glymfatiska rengöringssystemet. Det finns flera aquaporin 4-vattenkanaler i astrocyternas fotprocesser kring kärlen under sömn-fasen av dygnet. En 30 år gammal dansk-svensk studie, som visade en flertalet gånger högre likvorproduktion på natten jämfört med på dagen, fick nu ny relevans – man kan säga att även ”rengöringsmedlet” i form av ny likvor är mer tillgängligt i sömnfasen. Det finns därmed olika processer som samverkar och leder till en bättre städning av hjärnan medan vi sover och på natten.

Läs hela artikeln

Svenska Parkinsonakademins 2-dagarsutbildning Lund 23–24 november

Svenska Parkinsonakademien, Skånes universitetssjukhus forskningsplattform för klinisk parkinsonforskning, bildades 2008 och har som målsättning att stimulera klinisk och translationell forskning kring Parkinsons sjukdom och relaterade sjukdomar vid Skånes universitetssjukhus och Lunds universitet. Man bedriver även utbildningsverksamhet och varje höst anordnas en nationell dagarsutbildning kring Parkinsons sjukdom som riktar sig mot hela parkinsonsteamet. Johan Lökk, bidrar här med en krönika från 2023 års kurs i Lund med temat ”Tidiga sjukdomsstadier samt neuropsykologiska aspekter vid Parkinsons sjukdom”.

Parkinsonakademin i Lund inbjöd till 2-dagarskonferens i glåmiga november, vilket lyste upp mörkret i dubbel bemärkelse. Ett välfyllt, för att inte säga välspäckat, program med 17 olika punkter/föreläsningar av lika många föreläsare/diskutanter! Kan det verkligen fungera och bli bra med 30 minuter/pass? Blir det inte hastande, haltande och hafsande? Men intresset och nyfikenheten var uppenbarligen mycket stor, då ett 170-tal deltagare deltog – sjuksköterskor, läkare, fysioterapeuter, arbetsterapeuter, logopeder, dietister, kuratorer, och glädjande nog även sekreterare och undersköterskor. Och som möjliggjorts av ett flertal sponsorer från läkemedelsindustrin. Väl orkestrerat av arrangörerna professor Per Odin och PhD Stina Jonasson från Svenska Parkinsonakademien. Och nyfikenheten kan vara en god tjänare att föra kunskapen framåt, vilket denna konferens visade sig vara ett gott exempel på. Och ifrågasättandet av korta, kondenserade föreläsningar kom på skam – det fungerade bra skulle det visa sig.

Docent Håkan Widner inledde första dagen med likaledes inledande symtom vid Parkinsons sjukdom – prodromalfasen. Denna fas räknas som tiden från diagnos och 3–5 år bakåt, men tiden är mycket varierande. Risken för att drabbas av Parkinsons sjukdom för en 60-åring är 1,5 procent och är man över 80 år är risken 4 procent. Genom att använda den nätbaserade ”Prodromal PD Calculator – A Web-Based Medical Calculator for Prodromal Risk in Parkinsonism” kan man få en uppfattning om olika risker. En av de starkaste riskfaktorerna utgörs av REM-störningar av typen RBD (REM-sleep behaviour disorder) om den är diagnostiserad via sömnlabb. En nylig studie har visat att en verifierad RBD-patient har 20 procents sannolikhet att utveckla Parkinsons sjukdom inom 3 år. Om diagnosen är satt enbart med anamnes är sambandet inte lika starkt. Diagnosen karakteriseras bland annat av atoni, utlevande drömmar, vokaliseringar och ibland även somnambulism. Man har noterat att det generellt finns få genuina RBDpatienter sannolikt beroende på att få har genomgått polysomnografi på sömnlabb, men också på att det faktiskt inte förekommer många genuina RBD-patienter.

Andra mer vanliga, men ospecifika symtom, såsom nedsatt luktsinne, obstipation och depression visar också på en ökad risk för Parkinsons sjukdom över tid. Obstipation hos äldre är ju generellt ett vanligt problem, i synnerhet hos personer med flera läkemedel och sjukdomar. Det definieras ibland som dagligt behov av laxantia och mindre än varannan dags tömning. Depression är ju ett brett begrepp och brukar indelas i mild/moderat och svår typ, där den förstnämnda är 6 gånger vanligare vid Parkinsons sjukdom. Svår depression tycks dock inte samvariera med ökad risk för Parkinsons sjukdom. Risken för Parkinsons sjukdom kan också i viss utsträckning vara ärftlig och det finns ett antal riskmutationer identifierade, där LRKK är den mest kända som kan öka risken för Parkinsons sjukdom. Dock uppvisar olika mutationer olika genpenetrans, det vill säga att de ska uttrycka sig i en klinisk fenotyp. Viktigt är också att utesluta/bekräfta förekomsten av en småkärlssjukdom och hantera dess egna risker såsom diabetes, hypertoni, hyperlipidemi, övervikt och rökning. Alla dessa risker är ju generellt sådana som utgör risk för ett flertal andra sjukdomar såsom bland annat demens och hjärt-kärlsjukdom.

Ofta används en bildering med isotoper – DaTSCAN – för att verifiera den kliniska diagnosen Parkinsons sjukdom. Denna kan dock vara negativ trots en stark klinisk diagnos – ett specialtillstånd som benämns SWEDD (scans without evidence of dopaminergic deficiency) eller SWIDD (scans without ipsilateral dopaminergic deficiency). Frekvensen av dessa varierar mellan 3,6–19,6 procent i olika studier.

Det visades också ett antal prodromala subtyper av Parkinsons sjukdom som kan underlätta förståelsen av patofysiologin:
• RBD subtypes
• Brain-first och body-first subtypes
• Genetic subtypes
• Biological subtypes

Läs hela artikeln

Mikroglia skyddar hjärnor med hjälp av prisat återvinningssystem

Hjärnans förmåga att läka degenerativa och inflammatoriska skador är av stor betydelse för både individens och samhällets välbefinnande, särskilt med tanke på den ökande livslängden med en önskan om bevarad kognitiv och fysisk kapacitet. Autofagi, som belönades med Nobelpriset 2016, är en intracellulär process som liknas vid en återvinningsstation och har som funktion att anpassa och bevara välmående celler och vävnader vid olika typer av metabola och inflammatoriska utmaningar. Mer kunskap om detta kan leda till bättre behandlingsmöjligheter vid progressiv MS. Läs mer i denna artikel av Rasmus Berglund, post-doc vid Karolinska Institutet och ST-läkare neurologi, Karolinska sjukhusen.

Mikroglia är hjärnans inneboende immuncell med varierande karaktär, associerad med de flesta sjukdomar i det centrala nervsystemet (CNS). Vi och andra har visat hur denna process är avgörande vid det läkande som upptag och hantering av skräp i vävnaden utgör. Flera nya studier tyder på en viktig roll för autofagi gällande cellulär plasticitet som respons vid olika typer av patologi. Stimulering av autofagi i dessa celler kan vara en möjlig strategi för att främja hälsosamma processer vid inflammatoriska och degenerativa sjukdomar i nervsystemet som progressiv multipel skleros (MS), där behandlingsmöjligheterna för närvarande är mycket begränsade.

AUTOFAGI – NEDBRYTNING AV SKRÄP OCH ANPASSNING AV ÅLDRANDE CELLER
Skadliga eller överflödiga proteiner och organeller utgör en utmaning för kroppens långlivade celler. För dessa celler spelar autofagi en viktig roll genom att dessa skadliga komponenter kan brytas ned och dessutom återvinnas för nya funktioner. Tidigare trodde man att denna process främst svarade på energibrist, då den nedreglerade cellens energibehov genom att bryta ned mitokondrier och frigöra energisubstrat.
Under de senaste decennierna har emellertid den cellulära rollen expanderat till att inkludera exekutiva och reglerande immunologiska funktioner. Autofagi har med detta visat sig vara en komplex funktion både i reglering, uppdrag och utförande. Denna process har dock gemensamt attribut i form av en intracellulär vesikel med dubbla membran kallad autofagosom och en uppsättning proteiner som i varierande grad är exklusiva för autofagi.

Med stigande ålder ackumuleras bland annat proteinaggregat och läckande mitokondrier i kroppens celler. Detta tros bero på nedreglerad autofagi samt vad som sannolikt är mer avgörande – att åldrande celler medför ökad belastning när predisponerande faktorer och mutationer leder till felaktigt veckade proteiner samtidigt som oxidativ stress skadar organeller och lipider. Dessa degraderas med autofagi för attförhindra skador på celler och organ, men eventuellt räcker cellernas kapacitet inte till. Kopplat till detta är de inflammatoriska och degenerativa processer som ökar med stigande ålder, där både orsaker och konsekvenser enligt allt fler studier motverkas av en fungerande autofagi.

KAN ÖKAD AUTOFAGI GE LÅNGT LIV MED FRISKARE HJÄRNOR?
Många studier i olika arter har visat att stimulering av autofagi leder till längre liv. Till exempel förlänger läkemedelsbehandling med autofagi-inducerande Rapamycin och överuttryck av autofagigenen Atg5 livslängden hos möss med flera månader. Motsatt leder blockering av autofagi till kortare liv. Många av hälsofrämjande livsstilsfaktorerna med vetenskaplig bäring, såsom fasta och träning, har inducerad autofagi som en central mekanism och mutationer i autofagigener är sällan förenliga med liv. Vi saknar dock randomiserade interventionsstudier gällande livslängd och läkemedel som specifikt inducerar autofagi.

Gener som kodar för proteiner som är viktiga för bildandet av autofagosomer är kopplade till flera åldersrelaterade neurologiska sjukdomar, inklusive Alzheimers och Parkinsons sjukdom. Felaktig eller otillräcklig autofagi har ofta visat sig leda till ansamlingar av patognomona proteinaggregat vid dessa sjukdomar där dysfunktion i samma process i mikroglia leder till att hanteringen av dessa skadliga proteiner brister samt att den immunologiska aktiveringen inte harmoniserar med uppgiften.

MEN VARFÖR FINNS DÅ INTE REDAN BEHANDLINGAR INRIKTADE PÅ AUTOFAGI?
Många läkemedel har visat sig ha betydande påverkan på autofagi, även om denna insikt har framkommit utanför de molekylära behandlingsmål man tänkt sig. Ett tydligt exempel är Metformin, som hämmar den välkända autofagibromsen mTOR (mammalian target of rapamycin) och genom detta inducerar autofagi, vilket har skyddande effekter mot experimentell inflammation, neurodegeneration och cancer. Rapamycin, som används för immunsuppression efter organtransplantation, har också uppvisat liknande positiva effekter, men har också belastande biverkningar.

När det gäller neurodegenerativa tillstånd stöter autofagiinducerande mediciner dock på samma utmaningar som andra läkemedelsstudier – behandlingen behöver börja innan sjukdomen manifesterar sig och symtomen blir märkbara. Detta gäller särskilt för behandlingar inriktande på nervceller, medan mer plastiska och proliferativa celler som mikroglia kan vara mer lämpliga som behandlingsmål. Med autofagi som ett växande och viktigt begrepp upptäcker vi att många av de läkemedel vi redan använder har en betydande inverkan på denna process. För autofagispecifik finjustering med mål att realisera en hälsofrämjande agenda krävs ytterligare forskning och sannolikt vidare utveckling av nya eller modifierade läkemedel.

Läs hela artikeln

Bioelektricitet från Galvanis dansande grodor till temporära elektroder

Bioelektricitetens och bioelektronikens världar är ofta sammanvävda. De associeras för det mesta med kronisk stimulering av elektriskt aktiva celler, som vid behandling av Parkinsons sjukdom eller användning av pacemakers för att styra hjärtrytmen, men även med futuristiska koncept. Det som är fascinerande när vi tänker på framtiden är idéer om AI (artificiell intelligens) och avancerade elektroniska kretsar integrerade i hjärnan för att förbättra kognitiv förmåga – kretsar som skall vara med oss resten av livet. Dessa koncept låter som något ur en science fiction-berättelse, men de är inte längre helt utom räckhåll.

Mindre uppmärksammat, men med lika stor potential, är idén om tillfälliga elektroder. Dessa är designade för att implanteras i kroppen utan behov av invasiv kirurgi. Efter att ha utfört sin funktion, upplöser de sig själva och försvinner, vilket eliminerar behovet av ytterligare kirurgiska ingrepp för att avlägsna dem. Denna teknik öppnar upp för nya, skonsamma behandlingsmetoder för diverse sjukdomstillstånd.

Men vad är bioelektricitet och vad innebär elektrisk stimulering? För att få en form av förståelse för detta, börjar vi från början och tar oss tillbaka till slutet av 1700-talet. Det var då Luigi Galvani, en banbrytande italiensk forskare, gjorde en epokgörande upptäckt. Galvani påvisade existensen av det han kallade ”animalisk elektricitet”. Denna upptäckt inspirerade även en annan italiensk vetenskapsman, Alessandro Volta, som läste Galvanis publikation, troligen något hastigt, som man kan läsa ett översäljande abstrakt, där den initiala fascinationen snabbt kan övergå till en skeptisk irritation när man väl betar sig igenom texten. Hur som helst blev Volta eld och lågor och skrev ett överväldigande brev till Galvani där han gratulerade honom för denna fantastiska upptäckt, men sedan läste han publikationen noggrant … Detta inledde en minst sagt infekterad debatt, där Volta påstod att den så kallade animaliska elektriciteten endast uppkom på grund av att Galvanis berömda dansande grodor var upphängda på så sätt att två olika metaller interagerade och generade en elektrisk ström; det var inte tal om någon inneboende animal elektricitet. Utifrån denna debatt fick Alessandro Volta idén till världens första batteri ”Voltas stapel”, som han också byggde vilket gav honom stor berömmelse, medan Luigi Galvani dog i vanära och fattigdom 1798.

Giovanni Aldini, Galvanis brorson, kämpade för att återupprätta sin farbrors rykte. Aldini, mest berömd för sina kontroversiella experiment, utförde 1803 en offentlig demonstration av elektrisk stimulering på George Forster, en färskt avrättad brottsling, vilket syftade till att illustrera principerna bakom Luigi Galvanis upptäckter om bioelektricitet. Paradoxalt nog använde Aldini en Voltaisk stapel för att tillföra elektrisk ström till Forsters kropp. När strömmen applicerades på Forsters olika kroppsdelar, observerades konvulsioner som såg ut som om den avlidnes ansikte visade uttryck av smärta och ilska samtidigt som kroppen började att röra på sig, vilket fick åskådarna att tro att Forster var på väg att återupplivas. Detta gav Mary Shelley inspiration till sin berömda roman Frankenstein.

Hur som helst, en som inte riktigt köpte Voltas nedsvärtande av Galvanis påstådda animaliska elektricitet var Alexander von Humboldt, en av historiens mest berömda vetenskapsmän som blivit glömd. Alexander von Humboldt är känd för sina djärva och smärtsamma experiment på sig själv. Han var också den förste som påvisade naturens cirkulära system och att påverkan på den kan ge klimateffekter, men det är en annan historia. Ett särskilt anmärkningsvärt experiment under hans studier innebar att han förde in en silverelektrod i sitt rektum och stoppade en zinkelektrod munnen. Genom att sluta denna krets upplevde von Humboldt en stark visuell stimulering, där det ”blixtrade” i hans ögon, samtidigt som han upplevde gastrointestinala fenomen som buksmärtor, muskelsammandragningar och ofrivilliga evakueringar. Historien vill påskina att när von Humboldt kom till sina sinnes fulla bruk efter experimentet, var hans första tanke: Vad händer om jag för upp silverelektroden ännu längre?

Läs hela artikeln