”Leksaker väcker minnen och fungerar som en intellektuell bromsmedicin” säger Alzheimerfondens generalsekreterare Liselotte Jansson i en intervju i TV4 i augusti.

Den 28 augusti intervjuades Alzheimerfondens generalsekreterare Liselotte Jansson tillsammans med David von Schinkel, grundare av Toy Museum och professor Miia Kivipelto i TV4.

Inslaget handlar om Toy museum, som huserar en av Europas största leksakssamlingar. I det gemensamma projektet ”Lek med minnen” ska Toy Museum kunna ta emot personer med kognitiv svikt och demenssjukdom för specialvisningar bland de tusentals leksaker som finns i muséet. Idéen uppstod då David bevittnade hur hans tidigare svärmor drabbad av Alzheimers sjukdom började gråta och sen skratta när hon tittade på en av leksakerna på muséet. Toy Museum ligger på Skeppsholmen i Stockholm och är en fantastisk plats för upplevelser över generationsgränserna. Liselotte Jansson berättar också om hur ett tidigare projekt ’Möten med minnen’ är en inspirationskälla till det här initiativet ’Lek med minnen’.

 

”Leksakerna väcker minnen och fungerar som en intellektuell bromsmedicin, säger Alzheimerfonden generalsekreterare Liselotte Jansson till TV4.”

”Leksaker är det sista man glömmer. Personer med en kognitiv sjukdom minns vad de lekte med i sin barndom, säger David von Schinkel, grundare av Toy Museum.”

”Det skapar livsglädje och socialt umgänge är viktigt för hjärnhälsan, säger professor Miia Kivipelto  till TV4.”

Du kan se inslaget i TV4 här.

Det tidigare projektet ”Möten med minnen” var ett ett unikt landsomfattande projekt där 88 museer runt om i Sverige anordnade specialanpassade visningar för personer med demenssjukdom och deras anhöriga eller ledsagare. Projektet bedrevs under ledning av Alzheimerfonden i nära samarbete med Nationalmuseum, Demensförbundet och Svenskt Demenscentrum. Projektet finansierades av PostkodLotteriet genom ett öronmärkt bidrag till Alzheimerfonden. ”Möten med minnen” påbörjades 2012, invigdes av H.M. Drottning Silvia i januari 2013 och pågick till 2015.

 

Text & foto: Alzheimerfonden.

I våras släpptes boken Barnförhör, som tar ett helhetsgrepp på de vetenskapliga och praktiska aspekterna av att förhöra barn i rättsliga sammanhang. Rickard L Sjöberg, docent i neurokirurgi och medicinsk psykologi samt adjungerad lektor vid institutionen för klinisk vetenskap, är en av huvudförfattarna.

I vanliga fall arbetar Rickard L Sjöberg som neurokirurg och ägnar sig främst åt gliom, en typ av hjärntumörer. Sedan en tid tillbaka leder han en forskargrupp vars fokus är att försöka förstå hjärnans funktion och hur den kan skyddas hos patienter med hjärntumörer och andra neurokirurgiska tillstånd. Han forskar också på effekter av vakenkirurgi och molekylära processers betydelse för hjärnans funktion och till exempel utvecklingen av hjärntumörer. Så var kommer barnförhör in i bilden?

– Jag inledde faktiskt min forskarkarriär med en serie studier med koppling till hur barn fungerar som vittnen. Då, i mitten av 1990-talet, bedrevs väldigt lite systematisk forskning av det här slaget i Sverige. Jag har därefter behållit mitt intresse för forskning och undervisning även inom det här området. Intressant nog upptäcker jag förvånansvärt ofta beröringspunkter med den neurokirurgiska forskningen som jag ägnar mig åt, berättar Rickard Sjöberg.

Rickard L Sjöberg är docent i neurokirurgi och medicinsk psykologi samt adjungerad lektor vid institutionen för klinisk vetenskap. Bild: Johanna Nordström

Rickards första vetenskapliga studie började med ett grupparbete då han gick allmän linje på folkhögskola. I ett arkiv där man gjorde studiebesök hittade gruppen material från en så kallad häxpanik i Rättvik på 1670-talet, där man utredde kvinnor som påstods ha kidnappat barn och flugit iväg med dem till satanistiska nattliga sammankomster. I materialet, som visade sig vara världsunikt i sin detaljrikedom, fanns mer än 800 intervjuer med över 500 barn.

– Så här i efterhand är vi överens om att häxsabbaterna inte har ägt rum. Men det innebär att många barn berättade att de mindes saker som faktiskt inte hade hänt. Varför?

I materialet kunde Rickard Sjöberg se statistiska och kvalitativa mönster som talade för att det hade att göra med bedömningen av de mentala bildernas ursprung, alltså var ”minnet” egentligen kom ifrån.

Minnets ursprung bedöms när vi minns

Idag utgår den dominerande förståelsen av falska minnen från ursprungsbedömningsteorin, som etablerades internationellt under 1980-talet. Enligt ursprungsbedömningsteorin rekonstrueras minnen i samma ögonblick som de ska plockas fram och baserat på minnets egenskaper gör vi alltid en bedömning, automatisk eller i knepiga situationer medveten, av var minnet kommer ifrån. Blir det fel i den processen kan ett falskt minne uppstå – vi tror att vi varit med om något som inte har hänt, precis som barnen i materialet från häxpaniken.

– Ursprungsbedömningsteorin har, eller borde åtminstone ha, stor betydelse för hur man bedömer barns berättelser i juridiska sammanhang. Men den är intressant nog också potentiellt viktig för neurokirurger, bland annat i frågan om hur realistiskt det är att behandla Alzheimers sjukdom med djup hjärnstimulering. Misstag i ursprungsbedömning är också en av flera faktorer som kan göra det svårare för läkare att hantera neurokirurgiska komplikationer på ett sunt sätt, förklarar Rickard.

I uppföljande studier har han även studerat bland annat faktorer som bidrar till att barn inte berättar om erfarenheter av sexuella övergrepp som bevisligen ägt rum, hur genetisk sårbarhet kan påverka hur erfarenheter av misshandel och sexuella övergrepp under barndomen påverkar psykisk mående senare i livet och hur olika psykologiska mekanismer kan påverka hur kliniker bedömer bland annat övergrepp mot barn.

– Alla de här forskningsområdena innehåller intressant nog teman som jag kunnat följa upp och använda mig av även inom ramen för min neurokirurgiska forskning. Åtminstone i mitt fall har det varit en styrka snarare än ett problem att ha intressen som kanske kan uppfattas som breda.

Idéer om minnet kan vara avgörande

Rickard L Sjöbergs intresse för barns vittnesmål har alltså lett till att han medverkat i en lärobok om barnförhör där han är en av redaktörerna och har skrivit flera av kapitlen. Han initierade också granskningen av fallet där två bröder, då fem respektive sju år gamla, pekades ut av polisen i Arvika som skyldiga till att ha dödat den fyraårige pojken Kevin Hjalmarsson.

– Det började när jag var sakkunnig i samband med den påstådde seriemördaren Thomas Quicks resningsansökningar, där den starkt ifrågasatta idén om bortträngda minnen var central. I samband med en TV-sänd diskussion om Quickfallet fick jag frågan av en journalist om jag trodde att det fallet var unikt. Efter det tittade jag närmare på fallet Kevin och det var, visade det sig, ett bra svar på journalistens fråga.

Rickard L Sjöbergs uppmärksammande av Kevinfallet ledde så småningom till att såväl SVT:s Dokument inifrån som Dagens Nyheter initierade ambitiösa journalistiska granskningar. 2018 friade slutligen polisen bröderna från alla misstankar, bland annat med hänvisning till vad som bedömdes som ett vattentätt alibi som det visade sig att den tidigare utredningen bortsett ifrån. I början av september släppte P3 Dokumentär en podd om fallet där Rickard medverkar.

Text: Johanna Nordström, Umeå universitet

Vuxna som tar höga doser av amfetaminbaserade mediciner för ADHD, såsom Adderall, löper en fem gånger högre risk att utveckla psykos eller mani. Risken var högst för de som tog 30 mg eller mer av dextroamfetamin, och 81 % av fallen med psykos eller mani kunde potentiellt ha undvikits genom att sänka dosen.

Tidigare forskning har kopplat stimulansmedel till dessa risker, men denna studie betonar vikten av doseringen. Läkare uppmanas att noggrant övervaka patienter, särskilt de som har högre risk för psykisk ohälsa.

Viktiga fakta:

• Höga doser av ADHD-mediciner kan öka risken för psykos eller mani fem gånger.
• 81 % av psykos- eller manifallen kunde ha förhindrats med lägre doser.
• Metylfenidat (Ritalin) visade inte en liknande ökning av risken för psykos

Upptäckterna kommer från forskare vid McLean Hospital. Studien leddes av Lauren Moran, MD, som är forskare inom farmakoepidemiologi vid McLean Hospital. Studien publicerades den 12 september i American Journal of Psychiatry.

Forskningen granskade elektroniska patientjournaler från Mass General Brigham mellan 2005 och 2019 och analyserade risken för psykos eller mani bland personer som tog amfetaminbaserade läkemedel som Adderall, särskilt vid högre doser. Moran och hennes team fannatt 81 % av psykos- eller manifallen kunde ha undvikits med lägre doser. Forskningen finansierades av en anslag från National Institute of Mental Health (NIMH).

Studien bygger på kliniska observationer som Moran tidigare gjort som psykiater, där patienter med första episoder av psykos ofta hade förskrivits höga doser av stimulansmedel.

 

 

Artikel publicerad på Neurosciencenews.com:

Summary: Adults taking high doses of amphetamine-based medications for ADHD, such as Adderall, face a five-fold increased risk of developing psychosis or mania. The risk was highest for those taking 30 mg or more of dextroamphetamine, with 81% of psychosis or mania cases potentially avoidable by lowering the dose.

While previous research linked stimulants to these risks, this study highlights the importance of dosage. Doctors are urged to monitor patients closely, especially those at higher risk for mental health issues.

Key facts: 

• High doses of ADHD meds can increase the risk of psychosis or mania five-fold.
• 81% of psychosis or mania cases could have been prevented with lower doses.
• Methylphenidate (Ritalin) did not show a similar increase in psychosis risk.

Source: McLean Hospital

Prescribing rates for stimulants that treat attention-deficit/hyperactivity disorder (ADHD) have increased significantly over the past decade, with some of the largest increases reported during the COVID-19 pandemic.

A new study of adult emergency department admissions at Mass General Brigham, led by McLean Hospital researchers, found that individuals who are taking high doses of amphetamine (e.g. Adderall) face more than a five-fold increased risk for developing psychosis or mania.

Findings were published September 12th in the American Journal of Psychiatry.

Overall, individuals with past-month prescription amphetamine use had a greater likelihood of new-onset psychosis or mania than individuals without past-month use. The risk was highest in those taking 30 mg or more of dextroamphetamine (which corresponds to 40 mg of Adderall), according to the study.

Previous studies have linked stimulants to psychosis and mania risk; however, information had been lacking on whether dosing impacted risk.

“Stimulant medications don’t have an upper dose limit on their labels, and our results show that it is clear that dose is a factor in psychosis risk and should be a chief consideration when prescribing stimulants,” said lead st

udy author Lauren Moran, MD, a pharmacoepidemiology researcher at McLean Hospital. “This is a rare but serious side effect that should be monitored by both patients and their doctors whenever these medications are prescribed.”

Moran said the study was born out of her past clinical observations as an inpatient psychiatrist. She and her McLean colleagues would regularly see patients coming in experiencing first episodes of psychosis, and their medical records would reveal they were prescribed high doses of stimulants by their doctors.

Researchers reviewed electronic health records of Mass General Brigham patient encounters between 2005 and 2019, focusing on adults aged 16 to 35, the typical age of onset for psychosis and schizophrenia. All patients were admitted to McLean Hospital following referrals from other hospitals in the Mass General Brigham healthcare system.

The researchers identified 1,374 cases of individuals presenting with first-episode psychosis or mania, compared to 2,748 control patients with a psychiatric hospitalization for other conditions like depression or anxiety.

They conducted a comparison analysis of stimulant use over the preceding month and accounted for other factors, including substance use, in order to isolate the effects of stimulants.

They found the attributable risk percentage among those exposed to any prescription amphetamine was nearly 63% and for high dose amphetamine was 81%. These findings suggest that among people who take prescription amphetamine, 81% of cases of psychosis or mania could have been eliminated if they were not on the high dose.

While a significant dose-related risk increase was seen in patients taking high doses of amphetamine, no significant risk increase was seen with methylphenidate (Ritalin) use, which is consistent with previous research, including a 2019 study led by Moran.

While the study does not prove causality, the researchers note there is a plausible biological mechanism in neurobiological changes that include a release of higher levels of the neurotransmitter dopamine from amphetamines, that parallel dopaminergic changes observed in psychosis.

Limitations of the study include inconsistencies with how electronic health records are kept. Additionally, with the research taking place in a psychiatric hospital in the Boston area that sees many patients with psychosis, it may make these findings less generalizable to other parts of the country.

Moran said the findings need not create alarm but should lead to extra caution when these medications are prescribed, especially for those who have risk factors for psychosis and mania.

“There’s limited evidence that prescription amphetamines are more effective in high doses,” said Moran. “Physicians should consider other medications our study found to be less risky, especially if a patient is at high risk for psychosis or mania.”

Authorship: In addition to Moran, Mass General Brigham co-authors included Joseph P. Skinner, BA (BWH), Ann K. Shinn MD, MPH (McLean), Kathryn Nielsen (McLean), Vinod Rao, MD, PhD (MGH), Trevor Taylor, MD, MPH (MGH), Talia R. Cohen (McLean), Cemre Erkol, MD (McLean), Jaisal Merchant, MA (McLean), Christin A. Mujica, MA (McLean), Roy H. Perlis, MD, MSc, (MGH) and Dost Ongur, MD, PhD (McLean).

Funding: This work was funded by a grant from the National Institute of Mental Health (NIMH), R01 MH122427.

The image is credited to Neuroscience News

Ett tvärvetenskapligt forskarteam vid Johns Hopkins har publicerat ny forskning om en potentiell alternativ och mindre invasiv metod för att utvärdera intrakraniellt tryck (ICP) hos patienter med allvarliga neurologiska tillstånd. Denna forskning har i juli i år publicerats i tidskriften *Computers in Biology and Medicine*.

ICP är en fysiologisk variabel som kan öka onormalt vid svår traumatisk hjärnskada, stroke eller hinder i cerebrospinalvätskans flöde. Symtom på förhöjt ICP kan inkludera huvudvärk, suddig syn, kräkningar, förändrat beteende och minskad medvetandenivå. Det kan vara livshotande, vilket gör övervakning av ICP nödvändig hos vissa patienter. Den nuvarande standardmetoden för ICP-övervakning är dock mycket invasiv och kräver att man borrar genom skallen för att placera en yttre ventrikeldränage (EVD) eller en intraparenkymal hjärnmonitor (IPM) i hjärnans funktionella vävnad.

”ICP är allmänt accepterat som ett viktigt livstecken – det finns ett starkt behov av att mäta och behandla ICP hos patienter med allvarliga neurologiska sjukdomar, men den nuvarande standarden för mätning av ICP är invasiv, riskfylld och resurskrävande. Här undersökte vi ett nytt tillvägagångssätt med hjälp av artificiell intelligens som vi tror kan erbjuda ett livskraftigt, icke-invasivt alternativ för att bedöma ICP,” säger huvudförfattaren Robert Stevens, MD, MBA, docent i anestesiologi och intensivvård.

EVD-procedurer innebär flera risker, inklusive felplacering av katetern, infektion och blödning, med frekvenser på 15,3 %, 5,8 % respektive 12,1 % enligt ny forskning. EVD- och IPM-procedurer kräver också kirurgisk expertis och specialutrustning som inte alltid finns tillgänglig, vilket understryker behovet av ett alternativt sätt att undersöka och övervaka ICP hos patienter.

Johns Hopkins-teamet, som inkluderade fakultet och studenter från School of Medicine och Whiting School of Engineering, hypoteserade att svåra hjärnskador, särskilt ökningar i ICP, är förknippade med patologiska förändringar i systemets hjärt-kärlfunktion, till exempel på grund av störningar i det centrala autonoma nervsystemet. Denna hypotes antyder att extracraniella fysiologiska vågformer kan studeras för att bättre förstå hjärnaktivitet och svårighetsgraden av ICP.

I denna studie undersökte Johns Hopkins-teamet förhållandet mellan ICP-vågformen och tre fysiologiska vågformer som rutinmässigt fångas på intensivvårdsavdelningen: invasivt arteriellt blodtryck (ABP), fotopletysmografi (PPG) och elektrokardiografi (EKG). ABP-, PPG- och EKG-data användes för att träna djupinlärningsalgoritmer, vilket resulterade i en nivå av noggrannhet vid bestämning av ICP som konkurrerar med eller överträffar andra metoder.

Studien föreslår totalt sett en helt ny, icke-invasiv metod för att övervaka ICP hos patienter.

Stevens säger: ”Med validering kan fysiologibaserade AI-lösningar, som den som användes här, avsevärt utöka andelen patienter och vårdmiljöer där ICP-övervakning och hantering kan levereras.”

Medförfattare inkluderar nyligen utexaminerade biomedicinska ingenjörer från Johns Hopkins University: Shiker Nair ’23, Alina Guo ’23, Arushi Tandon ’23 och Joseph Boen ’22; masterstudenten Meer Patel; biomedicinska ingenjörsstudenterna Atas Aggarwal, Ojas Chahal och Sreenidhi Sankararaman; Nicholas D. Durr, docent i biomedicinsk teknik; Tej D. Azad, en ST-läkare vid Johns Hopkins neurokirurgiavdelning; och Romain Pirracchio, professor i anestesi vid University of California San Francisco.

Läs mer hos John Hopkins här.