Denna webbsida är endast avsedd för läkare och sjukvårdspersonal med förskrivningsrätt.

DENNA WEBBPLATS ANVÄNDER KAKOR (COOKIES). Vi använder kakor för att kunna ge dig en bra upplevelse när du besöker vår webbplats. Kakor används för webbstatistik för att kunna göra förbättringar på webbplatsen. Läs mer om vår cookie policy. Du kan välja att godkänna att vi använder kakor under ditt besök genom att klicka på “Jag godkänner”.

Ny blodmarkör kan identifiera parkinsonistiska sjukdomar

Är det möjligt att en endaste biomarkör kan påvisa alla typer av sjukdomar som har med dopaminbrist i hjärnan att göra? Ja, det är vad en forskargrupp i Lund är på spåren.

Blodprov. Foto: iStock/PeopleImages.

– Vi har sett att ett enzym i ryggvätska och i blod är en användbar markör för att identifiera alla typer av Parkinsonrelaterade sjukdomar med hög träffsäkerhet, säger Oskar Hansson som lett studien.

Markören det handlar om heter DOPA-dekarboxylas (DCC). I den aktuella studien visade sig DCC vara förhöjt hos individer med Parkinsons sjukdom och även hos personer med andra sjukdomar som ger brist på dopamin i hjärnan, men markören var normal vid andra hjärnsjukdomar som Alzheimers sjukdom. Forskarna såg även att DCC var ökat vid Parkinson många år innan individerna utvecklat några symtom. Den avancerade metodik som forskarna gör det möjligt att mäta flera tusen proteiner vid ett och samma tillfälle i en liten mängd prov från 428 individer. Därigenom har de kunnat identifiera vilka biomarkörer, signalämnen, som kan påvisa om en patient med rörelsestörningar eller kognitiva svårigheter som har skador på dopaminsystemet i hjärnan.

Ökar oavsett sjukdomsförlopp

Oskar Hansson. Foto: Åsa Hansdotter.

– Vi fann att om en patient har en störning i dopaminsystemet så ökar nivåerna av biomarkören, DDC, oavsett var i tid under sjukdomsförloppet patienten befann sig. Ett viktigt fynd är också att biomarkören mycket lovande går att mätas i blod där den är tydligt ökad vid bland annat Parkinsons sjukdom, säger Oskar Hansson, professor i neurologi vid Lunds universitet och överläkare på Skånes universitetssjukhus.

Forskarnas fynd kunde verifieras i en grupp med 152 individer. Genom att analysera blodplasmaprover från 174 individer såg forskarna också att den nya biomarkören är tydligt förhöjd hos dem med skador i dopaminsystemet. Det tyder på dess potential som blodprovsbaserat diagnostiskt verktyg menar Oskar Hansson. Skador på dopaminsystemet i hjärnan kan även påvisas med PET-kameraundersökning. Det är dock en mycket kostsam och komplicerad metod och finns bara på specialiserade minneskliniker.

Verktyg mot feldiagnos

– Eftersom symtomen för de olika neurodegenerativa hjärnsjukdomarna liknar varandra finns en stor risk för feldiagnos, och därmed felbehandling. Därför är det angeläget att hitta säkrare diagnostiska verktyg och metoder och vi lägger ner mycket fokus på det i vår forskning. Dessutom tror jag att man i framtiden kommer behandla olika hjärnsjukdomar redan innan symtomen blivit tydliga, och då kommer blodmarkörer vara viktiga för att hitta rätt individer på ett enkelt och kostnadseffektivt sätt.

Forskare efterlyser ökad sparsamhet vid strålbehandling av hjärntumörer hos barn

Barn som strålbehandlas för hjärntumör löper högre risk än vuxna att på sikt drabbas av nedsatta kognitiva funktioner. Det hänger samman med att barns hjärnor är känsligare för strålbehandling eftersom hjärnan inte är fullt utvecklad. Enligt en studie från Akademiska sjukhuset/Uppsala universitet skulle bieffekterna av strålbehandlingen kunna bli mindre om man ger lägre stråldos till riskorgan och strukturer som är viktiga för neurokognitiva nätverk såsom synnerven, hippocampus och lillhjärnan.

Protonstrålning är ett behandlingsalternativ vid hjärntumörer hos barn. En Uppsalastudie visar att bieffekterna av strålbehandlingen skulle kunna bli mindre om man ger lägre stråldos till riskorgan och strukturer som är viktiga för neurokognitiva nätverk såsom synnerven, hippocampus och lillhjärnan. Foto: Melker Dahlstrand.

– Resultaten visar att man bör strålbehandla så sparsamt som möjligt mot strukturer som är viktiga för neurokognitiva nätverk såsom innerörat, synnerven, hippocampus, lillhjärnan, lillhjärnans mittdel och hjärnbryggan Men det behövs fler studier så att behandlingar kan förbättras och sena komplikationer minskas, säger Helena Söderström, neuropsykolog och doktorand, Akademiska sjukhuset/Uppsala universitet.

Helena Söderström, neuropsykolog och doktorand, Akademiska sjukhuset/Uppsala universitet.

Det är känt att barn som strålbehandlas för hjärntumör löper högre risk för sena komplikationer än vuxna. Risken för neurokognitiv påverkan är högre när man strålbehandlas vid yngre ålder, vid högre stråldoser och större målvolym. Bieffekterna, som brukar benämnas sena komplikationer, påverkar hjärnans förmåga att tänka, planera och komma ihåg saker. Detta kan till exempel leda till försämrat arbetsminne, nedsatt intellektuell förmåga och i förlängningen sämre skolprestation. Det är mindre känt hur stråldoser riktade till strålkänsliga vävnader, så kallade riskorgan, påverkar neurokognition.

Syftet med den aktuella studien har varit att studera sambandet mellan medelstråldoser till riskorgan och neurokognitiv förmåga, såsom arbetsminne och snabbhet.

– Vi vill öka kunskapen kring hur begränsningar av stråldoser till riskorgan kan påverka neurokognitiva nätverk och hur begränsningarna och valet av strålbehandlingsmetod kan förebygga sena komplikationer, förklarar Helena Söderström.

Hon nämner att resultaten av studien visar att hippocampus är ett riskorgan där strålningen bör begränsas. Även på lillhjärnan, som har stark koppling till neurokognition, bör strålningen begränsas, vilket är möjligt idag tack vare nya strålbehandlingsmetoder.

I studien inkluderades 44 barncanceröverlevare som fick foton- och/eller protonstrålning för hjärntumör under åren 2003-2015 inom sjukvårdsregion Mellansverige. Forskarna undersökte dos-riskförhållandet mellan medelvärdet av stråldosen till olika hjärnstrukturer och risken för neurokognitiv påverkan för både vedertagna och potentiellt nya riskorgan. 80 procent av barnen hade genomgått en neuropsykologisk utredning efter strålbehandling för att bedöma den neurokognitiva förmågan. Tidpunkten för när den senaste utredning hade skett varierade.

– Ju längre tid som hade gått efter strålbehandlingen, desto lägre presterade barnen på snabbhet och arbetsminne. Vi fann ett högt samband mellan medelstråldos till känsliga hjärnstrukturer och neurokognition. Därför rekommenderar vi att man strålar så sparsamt som möjligt mot strukturer som är viktiga för neurokognitiva nätverk. På så sätt kan man framöver förebygga sena komplikationer, sannolikt även för andra patientgrupper såsom huvud-och halscancer som också kan få hög strålning till dessa hjärnstrukturer, berättar Helena Söderström.

– Fortsatta studier behövs och långtidsuppföljning av neurokognitiv funktion är viktigt för att upptäcka, förebygga och rehabilitera sena komplikationer, avrundar hon.

Nota bene: Den vetenskapliga artikeln “Neurocognition and mean radiotherapy dose to vulnerable brain structures new organs at risk?” har publicerats i den vetenskapliga tidskriften Radiation Oncology.

Färre fallolyckor på vårdavdelningar med hjälp av AI

Kan AI-teknik minska antalet fallolyckor i vården? Ja, det visar ett innovationsprojekt där Sahlgrenska Universitetssjukhuset och Södra Älvsborgs sjukhus tillsammans testat tekniken.

Med hjälp av en 3D-radarsensor med AI-mjukvara minskade andelen fall med cirka 67 procent. Fotograf/Källa: Johanna Ewald St Michaels, Sahlgrenska Universitetssjukhuset.

Fallolyckor är ett växande hälsoproblem där samhället påverkas av längre vårdtider och stora kostnader. Det är främst de sköra och äldre som drabbas av skador som påverkar dödlighet och sjuklighet och försämrar livskvaliteten. Därför startades år 2022 ett projekt för att se om AI-teknik kan bidra till att minska antalet allvarliga fallskador i vården. Inför projektstarten fick Södra Älvsborgs sjukhus och Sahlgrenska Universitetssjukhuset närmare 1,5 miljoner kronor från Innovationsfonden. Nu har resultatet redovisats. Antalet skador vid fall har minskat betydligt under testperioden, i båda förvaltningarna.

AI-tekniken går ut på att en 3D-radarsensor med AI-mjukvara läser av patientens rörelser med hjälp av sensorer i ett upp till 30 kvadratmeter stort rum. Sensorerna detekterar kroppsrörelser och med hjälp av AI bearbetas data som gör att kritiska händelser kan upptäckas i realtid. Om en patient vänder sig i sängen eller sätter sig upp skickar sensorn en varningssignal till en app i en mobiltelefon.

Pauline Ahl och Terese Dalåsen.

AI-tekniken installerades på en vårdavdelning med 21 vårdrum på Strokeavdelningen på Södra Älvsborgs sjukhus och på en vårdavdelning med lika många vårdrum på medicinavdelning 19/32 på Sahlgrenska Universitetssjukhuset. Under provuppställningen, som varade i åtta veckor, fick medarbetarna utbildning och testade både funktioner i systemet och nytt arbetssätt kring fallprevention på avdelningen. Statistik grundat på antal vårdtillfällen samt antal fallhändelser under provuppställningen jämfördes med samma åttaveckorsperiod under 2019 till 2022. Resultatet var mycket positivt: andelen fall minskade med cirka 67 procent.

– Ju fler fall som inträffar på en avdelning desto större risk att patienten faktiskt skadas. Utöver en minskad risk för fallskada och lidande för patienten, ger ett minskat antal fall ett minskat behov av vårddygn och röntgenundersökningar, säger Pauline Ahl, projektägare på Södra Älvsborgs sjukhus.

Sensorövervakning sparar tid för medarbetarna i vården, men framför allt minskar det lidande som en skada innebär för patienten.

– I de fall där patienten har hög fallrisk behövs hjälpmedel och personal i form av extravak dygnet runt, till en kostnad närmare 5000 kronor per dygn, plus övertidsersättning och ob-tillägg. Den här utrustningen kan utvecklas och användas i andra sammanhang när det handlar om patientsäkerhet, vilket förstås gynnar både patienten och vården, säger Terese Dalåsen, projektägare på Sahlgrenska Universitetssjukhuset och områdeschef för intern service på förvaltningen Fastighet, stöd och service på Östra sjukhuset.

Bortom återvinning: ny roll för autofagiprotein i membranreparation upptäckt

Att upprätthålla strukturen hos intracellulära membran är väsentligt för att bevara normal cellulär funktion. Ny forskning av ett team av biokemister vid Umeå universitet identifierar en strategi som används av celler för att upptäcka och reparera membran som har skadats av kemisk eller bakteriell stress.

Postdoc Laura Herzog – sitter närmast kameran, professor Yaowen Wu. Postdoc Anastasia Knyazeva och postdoc Dale Corkery. Foto: Shuang Li.

Studien publiceras i den vetenskapliga tidskriften EMBO Reports och lyfts fram i News & Views i EMBO Journal.

– Det är verkligen överraskande! Vi började det här projektet för att lära oss mer om hur celler tar bort skadade membran, och det slutade med att vi upptäckte en helt ny väg för membranreparation, säger Dale Corkery, forskningsingenjör på Kemiska institutionen vid Umeå universitet, huvudförfattare till studien.

När cellmembranen skadas måste cellen snabbt bestämma sig om den ska reparera eller ta bort det skadade membranet. Borttagning av skadade membran regleras av den cellulära återvinningsprocessen som kallas autofagi – en process som professor Yaowen Wu och hans team vid Umeå universitet har studerat.

Autofagi används av celler för att rensa upp sina egna avfallsprodukter. Om inte bortförandet av avfall sker på rätt sätt kan det leda till sjukdomar som Alzheimers, cancer och infektioner.

Den aktuella studien är den första som visar att funktionen hos autofagi-maskineriet kanske inte är begränsad till membranavlägsnande utan även kan sträcka sig till membranreparation.

– Med ett kemiskt biologiskt tillvägagångssätt kunde vi identifiera ett protein som heter TECPR1 som nyckelregulatorn för denna nya reparationsväg, förklarar Dale Corkery.

TECPR1 upptäcker skadade membran via förändringar i membranets lipidsammansättning och binder vid skadestället. Där rekryterar proteinet komponenter från autofagi-maskineriet till platsen för membranskada och fungerar genom att dekorera det skadade membranet med det ubiquitinliknande proteinet, ATG8 – en process som traditionellt är kopplad till membranborttagning.

Men i stället för att underlätta avlägsnande av det skadade membranet fann forskarna att dessa ATG8-dekorerade membran reparerades och återställdes till sitt ursprungliga funktionella tillstånd.

– Nästa steg är att karakterisera exakt hur autofagi-maskineriet bidrar till reparationsprocessen och att se vilka konsekvenser denna nyfunna väg kan ha för sjukdomstillstånd som är kopplade till membranskador så som neurodegeneration och cancer, säger Dale Corkery.

Akademiska bidrar till införande av ny pacemakerteknik i Polen

Under 35 år har Akademiska sjukhuset opererat in diafragmal pacemaker på över 40 patienter. Sjukhuset är ett av få centra i Europa med stor erfarenhet av denna behandlingsmetod. Sedan 2006 har, utöver patienter från Sverige, även patienter från Estland, Danmark, Norge, Polen, Ungern och England opererats med DP. Nu har ett samarbete inletts med neurokirurger vid Copernicussjukhuset i Gdansk för att införa operationstekniken i Polen.

Under 35 år har Akademiska sjukhuset opererat in diafragmal pacemaker på över 40 patienter. Pacemakern används framförallt som behandling av kongenitalt centralt hypoventilationssyndrom (CCHS) och andra tillstånd som påverkar andningsaktiviteten. Nu har ett samarbete inletts med neurokirurger vid Copernicussjukhuset i Gdansk för att införa operationstekniken i Polen. Foto: Akademiska sjukhuset.

– Diafragmal pacemaker (DP) används framför allt som behandling av kongenitalt centralt hypoventilationssyndrom (CCHS) och andra tillstånd som påverkar andningsaktiviteten. Systemet har visat sig fungera väl över lång tid hos dessa patienter. Det utgör numera den slutgiltiga behandlingen för denna patientgrupp. Behovet av andningsstöd och övervakning under sömn finns dock kvar hela livet, säger Pelle Nilsson, docent och överläkare i neurokirurgi på Akademiska sjukhuset.

Kongenitalt centralt hypoventilationssyndrom är en medfödd neurologisk sjukdom som innebär att andningen minskar eller upphör helt under sömn. Under vaken tid är hjärnan mer aktiv och då fungerar andningen bättre. Att andningen förändras under sömn beror på att syndromet påverkar det autonoma nervsystemet, som inte styrs av viljan. Personer med syndromet behöver andningsstöd med respirator när de sover och måste alltid övervakas under sömn.

Även patienter med annan central andningsstörning har behandlats med den här sortens  pacemaker, exempelvis patienter med andningsstörning orsakad av ryggmärgsbråck, skallskador, hjärnblödningar och andra genetiska avvikelser. Höga ryggmärgsskador har också behandlats med framgång.

Pacemakersystemet innebär att man anlägger en elektrod på frenikusnerven som styr diafragmans sammandragning, och en mottagare på bröstkorgen. Hela systemet ligger under huden och fungerar som en pacemaker för mellangärdets andningsmuskulatur. Systemet har inget inopererat batteri utan styrs av en extern radiosändare som drivs av vanliga AA-batterier.

– Infektionsrisken är väldigt låg eftersom systemet inte har några genomföringar genom huden. Ingreppet tar ungefär tre timmar och kan utföras inom ramen för dagkirurgisk verksamhet, förklarar Pelle Nilsson.

Han berättar att Akademiska sjukhuset bidragit med kompetens och utbildning av kirurger samt hjälpt till med konsultationer kring uppföljning av insatt DP behandling i Polen. Härigenom har sjukhuset bidragit till etableringen av Polens första centrum för behandling av centralt hypoventilations syndrom (CCHS). Verksamheten drivs i samarbete mellan Copernicussjukhuset och Centrum för sällsynta sjukdomar inom kliniskt centrum vid Universitetssjukhuset i Gdansk.

– Under 2021-2022 handledde medarbetare från Akademiska neurokirurger vid Copernicus sjukhuset. Tillsammans har man opererat sammanlagt sex patienter. Under våren 2023 har neurokirurgen i Gdansk utfört självständiga operationer, avrundar Pelle Nilsson.