Ny metod att minska risken för depression vid demens prövas i Sverige

Joanne Woodford, U-CARE, Uppsala universitet

Många som drabbas av demens överger onödigt snabbt sina vardagsaktiviteter, vilket i sin tur påskyndar en redan ökad risk för depression. Nu ska Joanne Woodford, forskare vid U-CARE, pröva att i svensk vård implementera en intervention som med små medel kan vända utvecklingen.

Demenssjukdomar är en snabbt växande utmaning både nationellt och globalt. I hela världen ökar antalet sjuka explosionsartat och beräknas år 2050 överstiga 115 miljoner människor. I Sverige lever redan närmare 100 000 demensdrabbade i sitt eget hem. Internationella prioriteringar eftersträvar hög livskvalitet för demenssjuka, men i realiteten är depressioner vanliga inom patientgruppen såväl som bland deras anhöriga.
– Studier visar att upp till hälften av alla demenssjuka visar symptom på depression. Anledningarna är givetvis komplexa, men en starkt bidragande orsak är att många demenssjuka upphör med vardagsaktiviteter, ibland beroende på att anhöriga i missriktad välvilja övertar onödigt många hushållssysslor. Passivitet påskyndar den negativa spiralen, och nu behöver vården verktyg för att tillsammans med de anhöriga hjälpa de sjuka att återskapa rutiner, aktivitet och livskvalitet i tillvaron, säger Joanne Woodford, forskare vid Uppsala universitet och regeringens strategiska forskningsprogram U-CARE.

Vid U-CARE studeras hur personer som drabbas av kroppslig sjukdom och deras närstående påverkas psykologiskt och ekonomiskt, likaså vilken hjälp de behöver för att hantera situationen. Här utvecklas också självhjälpsprogram för identifierade besvär. Joanne Woodford – tidigare forskare vid University of Exeter med fokus på ökad tillgänglighet av psykologisk behandling – rekryterades initialt som vetenskaplig rådgivare till U-CARE, ett samarbete så lyckosamt att hon i augusti 2017 erbjöds och accepterade att flytta sin egen forskning till Uppsala universitet.
– Här befinner jag mig i en mycket gynnsam miljö med goda möjligheter till vetenskaplig samverkan och fortsatt utveckling av mitt arbete i England. Framför allt hoppas jag kunna anpassa en modell till svenska förhållanden som kan öka vårdens möjligheter att med små medel ge stöd till just demenssjuka, säger Joanne Woodford.

Behovet av nya interventioner för de som drabbas av demens och deras närstående är närmast akut. Utöver det individuella lidandet beräknas Sveriges kostnader för demenssjukdomar uppgå till närmare 63 miljarder kronor per år, och nyligen erhöll Joanne Woodford finansiering av Vetenskapsrådet för det fyråriga projektet ”Beteendeaktiveringsbaserad självhjälp för depression hos personer med demens som lever ute i samhället: Utveckling, genomförbarhet och utvärdering”.

– Traditionell kognitiv beteendeterapi ger goda resultat, men kräver stora vårdresurser. Även självhjälpsbaserade KBT-alternativ förutsätter god tillgång till specialistutbildad personal. Därför har vi i England utvecklat en intervention som vårdgivare redan efter kort fortbildning ska kunna nyttja för att ge demensdrabbade och deras anhöriga verktyg att återskapa vardagslivet. En genomförandestudie gav lovande resultat, och vi är nu redo att påbörja motsvarande arbete i Sverige som bygger vidare på befintlig kunskap, berättar Joanne Woodford.

Erfarenheterna från England pekar på flera framgångsfaktorer. Dit hör identifiering av rätt vårdpersonal att utföra arbetet, likaså funktionella miljöer där sjuka och anhöriga kan involveras utan att uppleva risk för stigmatisering. Centralt är också möjligheten att erbjuda flera olika former av stöd med hänsyn till den enskilde vårdtagarens behov.

– Även om interventionen är lätt att förstå och använda såg vi snart att vårdpersonal behöver ökad kunskap om både psykisk ohälsa och demens. Det är också bra om fysiska möten med patienterna sker på annan plats än i vårdens egna lokaler, till exempel i hemmet. I England föredrog många demensdrabbade personliga möten och handböcker framför webbaserade behandlingar, men jag uppfattar en helt annan IT-vana i Sverige. Om fyra år kommer vi att veta betydligt mer, och då hoppas vi att tillsammans med professor Paul Ferrand vid University of Exeter kunna sammanfoga nya resultat med kunskap från både England och Nya Zeeland där det finns stort intresse bland forskare att genomföra liknande studier. Lyckas vi kan vår modell bidra till stor nytta för både enskilda individer och samhället i stort.

Kontakt  Joanne Woodford, Uppsala universitet
Mer information  www.u-care.uu.se