Denna webbsida är endast avsedd för läkare och sjukvårdspersonal med förskrivningsrätt.

Babinski, Head & Co: Neurologer utan Nobelpris

Hur kommer det sig att Nobelprisets internationella prestige saknar motsvarighet? Förmodligen beror det på att priset har en mer än hundra års tradition, att det delas ut i flera kategorier (fysiologi eller medicin, fysik, kemi, litteratur och fred) och att det mediala genomslaget är starkt.1 Därför förvånar det inte att hyllmeter litteratur skrivits om Nobelpristagarna som företrädare för hela forskningsfält, exempelvis om Robert Koch (1843–1910) och bakteriologin, Karl Landsteiner (1868–1943) och blodgrupperna eller Francis Crick (1916–2004) / James Watson (f. 1928) om DNA. Men finns det en alternativ Nobelprishistoria? Ett medicinhistoriskt projekt vid universitetet i Düsseldorf intresserar sig inte i första hand för pristagarna, utan i stället för forskare som upprepade gånger nominerades, men av olika skäl aldrig fick priset.

Hittills har vi med utgångspunkt i Nobelprisnomineringar i Nobelkommitténs arkiv undersökt kandidater inom olika discipliner som kirurgi, farmakologi, psykiatri och kardiologi – nu står neurologi i fokus. Vilka neurologer nominerades förgäves under första halvan av 1900-talet?2 Ämnet är inte helt nytt.3 Farmakologen Göran Liljestrand (1886–1968), sekreterare för Nobelkommittén för fysiologi eller medicin under fyra decennier (!), skrev redan för sjuttio år sedan ett kapitel om neurologer och neuroscientists i Nobelprissammanhang.4 Hans fokus var på Nobelpristagarna från 1901 till 1950, men han nämnde också kort några ”misslyckade” kandidater som Cécile Vogt (1875–1962) – den första kvinnan att bli nominerad till Nobelpriset i fysiologi eller medicin – Louis Édouard Lapicque (1866–1952) och John Newport Langley (1852–1925). Imponerad av Langleys forskning konstaterade Liljestrand: ”Vår kunskap om det autonoma nervsystemet baseras till stor del på undersökningarna av J. N. Langley”. Liljestrand avslöjade att Nobelkommitténs medlemmar erkände betydelsen av Langleys arbete, med ett undantag: Neuropatologen Frithiof Lennmalm (1858–1924) var inte helt övertygad. Att enstaka negativa röster kan räcka för att sätta käppar i hjulet har visats i studier av nobelprisnomineringar av Harvey Cushing (1869–1939) och Victor Horsley (1857–1916).5

Läs hela artikeln